Halvar's huvudsaker

Bloggen har flyttat

2007-10-14T12:36:00.000+02:00

Anfäkta och anamma! Halvar är inte längre kvar här med sina huvudsaker. Bloggen har flyttat till webbadressen halvar.wordpress.com
Bokmärk nya adressen och häng med dit.

KLICKA HÄR!

Varnande exempel

2007-10-13T23:30:00.000+02:00

Undrar just vad de tänker, nytillkomna tittare, folk som av anledningar jag inte känner till och nog inte vill veta allt för mycket om för första gången hamnar på min gamla blogg.
Där möts de av beskedet att bloggen har flyttat, med en länk som gör att de kan klicka sig vidare hit.
Så klickar de då sig hit - och möts av en text som pratar om att flytta tillbaka dit, dit till stället där de nyss har varit.
Ja, jag säger då det.
Man har mig nu som varnande exempel på bloggkursen "konsten att skaffa sig nya läsare".

Borta bra men hemma kanske det också kan bli lika bra

2007-10-12T23:34:00.001+02:00

Jag är lite småsugen på att börja krångla igen.
Lova att ni inte slår mig om jag ställer till med det krångel jag tänker på.
Förresten vet jag inte om jag vågar säga det ens om ni lovar att inte slå mig ...
Kan vi inte innan jag säger det, säga så här:
Att ni inte behöver bry er så mycket om vad jag snart ska ta mod till mig och säga.
Att ni mest ser på det som att jag nu pratar för mig själv.
Liksom.
Är vi överens om det?
Okej, tre djupa andetag, nu säger jag det, redan i nästa mening, det är min fasta övertygelse att jag ska våga säga det redan i nästa mening.

Alltså, det är så här, jag märker alltså liksom att de möjligheter den nya laptopen ger en gör att det finns skäl att typ fundera eller åtminstone smågrunna på vad det skulle kunna gå att göra åt det där som jag inte trivdes så bra med på den där - gamla bloggen ...

Ni vet därborta, där det var grönt och orange och aningens rosatonat i kanterna och lite luftigare och ljusare än här och där man kunde se vilka som kommenterade även gamla inlägg som hade halkat ändå neråt Kina till och, ja, ni minnns.
Därborta, här, där jag i allt övrigt trivdes så bra, och ni gamla stammisar också vad jag förstod.

Jag sa ju det - eller hur? - när jag flyttade hit, att det var bara några småsaker därborta som irriterade mig.
Och nu kan det mycket väl vara så att dessa smågrejer går att åtgärda.
Jag vet inte än, jag pratar som sagt för mig själv här.
Och det enda ni behöver göra så länge, det är att hålla med mig om att jag är en strulputt.
Ingen strulputt än, men om det skulle bli så att jag börjar krångla.
Jag säger till i så fall.

Fredagsporr i läsfåtöljen

2007-10-12T20:32:00.001+02:00

Jag sitter här i läsfåtöljen och har det så roligt med min nya lilla leksak att jag vill dra ut naglarna på mig själv för att jag inte har skaffat en förrän nu.
Bland alla trevligheter som gömmer sig i dess innandöme finns ett fantastiskt porrigt program som heter ... ja, som börjar på i och slutar på Work.

Att klicka in sig där, jamen herregud - för folk med böjelser för grafisk formgivning är det som att kliva in i värsta porrshopen där man kan dribbla och ha sig och gresja och mojsa med texter och bilder i vilka avancerade ställningar och varianter som helst.

Och ändå så har jag ännu inte hunnit mer än nosa på musikavdelningen.
Men att döma av den snabbsniffen verkar det så galet gesvint att plocka hem låtar till sitt iTunes-biblioteket att det här kan komma att bli ens ruin redan innan den här helgen är över.
Macbook, jag säger bara Macbook så har jag ingenting sagt.

Japp!

2007-10-12T18:15:00.000+02:00

Firefox rules.

Här drar jag in tio papp - kanske

2007-10-12T13:13:00.001+02:00

Det är inte helt lätt det här, att för en gammal pc-uv övergå till Macvärlden. Dock har jag det trevligt med det lilla jag än så länge klarar av att hantera.
Väldigt trevligt.
Det känns inte som att det jag har skaffat är en ny arbetshäst, det känns som att det jag har skaffat är en underhållningsmaskin. Trasslar jag inte till det för mig och lyckas lära mig operera i den här världen känner jag på mig att Macbooken kommer att bli min bästa kompis.

Den största och akutaste nöten att knäcka just nu, det som oroar mest, är att Safari, webbläsaren i den här nya världen, inte tycks klara av att kommunicera fullt ut med Blogspots bloggverktyg.
Men det kan å andra sidan mycket väl ha att göra med ens höga idiotfaktor när det kommer till datateknologiska operationer.
Men när allt kommer omkring har denne idiot sedan i går kväll lyckats publicera tre Mactexter på bloggen. Fyra om den här lyckas landa.

Generas ni å mina vägar av allt detta Macbook-prat? Jamen det behöver ni inte göra. All denna droppning äger sin förklaring i att jag har signerat ett guldkantat kontrakt med Apple.
Varje gång jag skriver Macbook får jag tusen spänn.
Och var gång jag lägger ut en bild på en Macbook får jag fem tusen.

Trots att det jag nyss skrev kan ha varit ironi, självironi till och med, så vet jag att det finns en och annan därute som retar på sig gallfeber varje gång jag droppar sådant som Macbook.
Men nu råkar det vara på det viset att det här en privat blogg där jag skriver exakt vad fan jag vill, och om det överhuvudtaget kan sägas att den här bloggen Handlar Om Någonting så handlar den om det som för tillfället rör sig i mitt huvud.

Det är det som är själva vitsen med Halvar’s huvudsaker. Jag går inte omkring och funderar ut i förväg vad jag ska skriva om här utan allt - utom arkivtexter - som skrivs här det skrivs så att säga medan det skrivs; jag vet inte ens än hur den här meningen ska sluta förrän just nu.
Och det som min skalle för ögonblicket är helt ockuperat av är - just det: en Macbook.
Så för er som det retar handlar det bara om att antingen svälja gallan eller läsa en annan blogg.
Det finns massor av produktpolitiskt korrekta bloggar därute.

Dessutom är jag inte längre medlem i Journalistförbundet. Det har jag inte råd med.
Nej, nu har jag redan dragit in tio papp. Det får räcka för ett tag.

Lyssna så förstår ni

2007-10-11T22:34:00.000+02:00

Kolla videoklippen här nedan, och förstå varför jag den där gången köpte Dexy's istället för att betala hyran.

Mina resor med Orientexpressen

2007-10-11T20:20:00.001+02:00

De få gånger jag reser gör jag det
inte med Dalatrafik utan med
det belgiska sovvagnsbolaget
Compagnie Internationale des Wagons-
Lits.
Det har att göra med själva tåget. Jag
låter mig inte färdas med annat än Ori-
entexpressen.
De är inte många och mycket att skri-
va hem om, mina resor i det liv som
folk som inte vet bättre kallar det riktiga
livet. Jag vill resa, men börjar längta
hem så fort jag rest bort.
Men om vi pratar om de resor man
kan göra i en läsfåtölj ... ja, då är jag en
globetrotter av den kalibern att man
skulle kunna ge mig en stående spalt i
resemagasinet Vagabond.

De få gånger jag ändå lämnar läsfåtöljen
vill jag åka tåg. Tågkupéer tävlar med
hotellbarer om bästa stället att sitta och
läsa böcker i. Kombinationen tåg och
bok spelar i samma liga som kombina-
tionerna bruna bönor och knaperstekt
fläsk; Bruce Springsteen och
The E Street Band.
Jag tycker så mycket om att sitta i
en tågkupé med en pocketbok att det
händer att jag tar ett morgontåg till
några hundra boksidor bort. Där sätter
jag mig i en hotellbar och äter och läser,
köper en ny pocketbok på tågcentralen
och åker läsande hemåt igen.
Åter på hemmaperrongen i kvällning-
en – ofta med flera sidor av noteringar i
anteckningsboken – är min bild av Den
Perfekta Dagen färdigexponerad.

Allt är mammas och pappas fel. Vi
hade inte bil när jag var liten. Vi tog tå-
get när vi skulle till farmor och farfar i
Hälsingland på semester.
Varje skarvduns har naglats fast med
rälssyllar i mitt minne. Hur jag klev om-
bord i ångan från det frustande lokomo-
tivet med en packe Biggles och Hjortfot
i den lilla resväskan av röd papp. Det
ljumma karaffvattnet i veckade små
pappersmuggar. Dofterna av slottsstek
med brunsås och vinbärsgelé från re-
staurangvagnen. Gnisslet och den viss-
lande blåsten i de gungande, svajande
dragspelsgångarna mellan vagnarna.
Vi gjorde de där resorna varje sommar
och snart var det inte längre jag som
steg av tåget i Ljusdal, för vidarebeford-
ran med svart droska på de dammiga
grusvägarna till den lilla bondbyn
Stocksbo i Färila.

När sommarlovens reslektyr blev an-
nat än B. Wahlströmböcker med gröna
ryggar, då var det Hercule Poirot som
steg av det där tåget. Inte i Ljusdal, utan
i Istanbul. Tvinnande sin vaxade mu-
stasch, grunnande på mysteriet i »Mor-
det på Orientexpressen«.
Det sitter kvar i en, det som fastnade
inombords i den bokslukande, fantasiri-
ka elvaårsåldern.

Så det är fortfarande med Orientexpressen
jag reser varje gång jag tar tåget.
Detta världens mest legendomsusade
och mystikomspunna tåg.
Med de stora blå och gyllene vag-
narna tillhörande det belgiska sov-
vagnsbolaget Compagnie Internationale
des Wagons-Lits.
Många av mina goda
vänner har rest med det: Agatha Chris-
tie, Graham Greene, Torsten Ehren-
mark, Jolo ... ja, självaste James Bond.

Redan om några månader ska jag göra
en ny resa med Orientexpressen. Då ska
jag möta våren i Paris. Sitta och läsa
böcker på uteserveringarna längs Boule-
vard de Montparnasse: Café Dõme, La
Closerie des Lilás, La Rotonde, La Cou-
pole, Le Select ... alla de där krångelsta-
vade vattenhålen som Hemingway, Pi-
casso och Fitzgerald häckade vid över
sina calvadosglas på tjugotalet.
Vid hemresan ska jag välja den klas-
siska avgångstiden för Orientexpressen,
23.25. Mellan en allé av bugande guld-
galonerade konduktörer ska jag kliva
ombord i det dimmiga lampskenet un-
der valvbågarna på Gare de l’Est och
sätta mig med min bok i kupén, omgi-
ven av hemliga agenter, hennes brittis-
ka majestäts diplomatiska kurirer, opies-
mugglare och Mata Hari-mystiska kvin-
nor.

Att jag sen läste någonstans att den
riktiga Orientexpressen inte längre
finns bryr jag mig inte om. I min värld
läggs ingenting så romantiskt och gåt-
fullt ner.
* * *
Fotnot: Krönika i Dalatrafiks tidning Hållplatsen, nr 2 2007

In i en helt ny värld

2007-10-11T18:20:00.000+02:00

Jag har hämtat min sprillans nya Macbook. Johan har ställt in spakarna. Nu är resten upp till mig.
Som jag ser på saken just nu, så kan detta vara det sista jag skriver på min pc-laptop.
Och det första jag skriver i den nya värld jag nu ska träda in i ... ja, det ska jag snart börja på.
Om hängslena och allting håller så hoppas jag att ni ska få läsa vad det blir här på bloggen någon gång i kväll.
Men jag vågar inte lova det. Vad jag ska ge mig på, det är helt nytt för mig.
Vi får se hur det går, vi får se.

Lubba långt

2007-10-11T11:58:00.000+02:00

Att lubba långt
och efter länge
erfara det märkliga -
lättheten segrar
över tyngden.

Per Georg bloggar

2007-10-10T19:12:00.000+02:00

Äntligen. Utropstecken.
Per Georg Bjurman har börjat blogga.

Problemet kan vara att jag inte ser på det som ett problem

2007-10-10T14:45:00.000+02:00

Jag har inga problem. Det kan vara det största av alla mina problem att jag inte tycker mig ha det.
Det kan i sin tur hänga ihop med att jag är fullständigt orealistisk. Om jag anstränger mig med att koppla in den hjärnhalva jag sällan använder kan jag inse att realism är en god -ism, eftersom den förhåller sig till verkligheten såsom verkligheten faktiskt är.
Men det är inte mina känslors sanning, och åtminstone när det kommer till mig är känslor starkare än förnuft.
Jag är en sån som följer min innersta längtan och tror att det går att klara vad fan som helst bara man bestämmer sig för att klara det.
A brukar säga att jag tänker med magen. Jag tror att hon kan ha rätt i det. Åtminstone låter det som ett realistiskt sätt att se på mina problem. De problem jag inte tycker mig ha.

Skriva är det enda sätt jag känner till för att tänka koncentrerat. I min skalle pågår annars ett ständigt mentalt tjatter.
Skriva är också bästa sättet att vara ensam på. Jag har alltid varit ensam, och tyckt om det. Redan när jag var liten – min morfar läste så mycket för mig att jag kunde läsa och skriva innan jag fyllt fem – tyckte jag om ensamheten i att ligga på mage i sängen med en grönryggad B. Wahlström-bok.
Eller på golvet med kaffeburken med färgkritor och en rulle papper som pappa hade tagit hem från Kvarnsvedens pappersbruk. Jag rullade ut det där papperet över hela det långsmala HSB-köket och ritade oändligt långa seriestrippar inspirerade av det jag hade läst i de där äventyrsböckerna.

Jag har fortsatt med det, i stort sett så. Bara fortsatt och fortsatt med att tycka att jag inte har några problem med min ensamhet.
Det är inte så att jag har något emot vänner och bekanta. Tvärtom. Men jag behöver dem inte så ofta. Är det något problem jag har här, så är det nog ett egoistiskt problem. Jag tycker om mina vänner och bekanta men trivs allra bäst i min ensamhet, med mig själv och mina närmaste i närheten.
Problemet med det kan vara att jag inte ser på det som ett problem.
För mig är det den goda, självvalda ensamheten.
Inte den påtvingade.

En kines jag läste, det kan ha varit Lin Yuang, säger i en av mina Moleskines att västerlänningens tragedi är att »han inte kan sitta stilla i sitt eget rum«.

Ian McEwan, Paul Auster, Philip Roth, Tomas Tranströmer – en av dem vill jag att det blir i morgon.

Jag ska inte försöka mig på att beskriva färgprakten i en oktoberlönn som solen lyser på. Det enda jag säger är att jag inte vill sitta inomhus och blogga. Jag vill hela dagarna gå i skogen, i parker och i alléer och sparka i lövhögar och titta på trän. Lönnen är min favorit.

Och det är sommar i en sekund och jag minns varenda stund. När vi gick till havet för kärlekens skull ...

Det vemod jag brukar prata om att jag trivs i har ingenting med melankoli att göra. Melankoli är det samma som tungsinne eller svårmod, medan vemod är vårt mest underskattade värdesinne.

Ni tror att jag hittar på nu, men just som Boxarn och jag i morse kom fram till Ol’ man river-kröken valde podden att spela »Blue River« med Eric Andersen.

Never use a verb other than »said« to carry dialogue.
En av Elmore Leonards tio teser för bättre bokskrivande. De övriga ska vi återkomma till.

Det lyckades bättre än jag kunde drömma om med Springsteen. Undrar om jag nästa gång ska provocera pojkarna längst fram med att halvdissa Kents nya. Men först måste jag förstås höra den. Den kan ju vara värd att dissa ...

En man som ser världen på samma sätt när han är 50 år som när han är 20 år har slösat bort 30 år av sitt liv.

Att skapa är att göra någonting som ingen annan tror finns där.

Hon kör en lastbil med mina drömmar genom natten. Hon lyssnar på Fisherman’s Blues och har fötterna på ratten ...

Boktips: »Guru« av Zac O’Yeah.

Cd-tips: Paul Carrack »Greatest Hits – The Story so Far«.

De buddistiska principerna om att släppa taget och acceptera allting som det är. Jag försöker leva efter dem. Mer eller mindre långa perioder går det. Jag är inne i en sån lång lyckad period nu. Förbluffande lång.

Kort chans

2007-10-10T11:43:00.000+02:00

Det kommer så
plötsligt
det rätta ögonblicket.
Man hinner sällan
se det.

Det ena och det andra

2007-10-10T11:33:00.000+02:00

Det ena har förmodligen väldigt lite med det andra att göra.
Om det nu inte är så att det andra har en hel del att göra med det ena.

En åsnas åsikt

2007-10-09T19:43:00.000+02:00

Det där skrivandet, sa Ior.
Pennor och jag vet inte vad.
Överskattat, om jag får tycka.

Edith Piafs liv

2007-10-07T18:11:00.000+02:00

Nu Filmstudion. I kväll: La vie en rose. Biografifilm om Edith Piaf, från uppväxten på en bordell via sång på gatan och på sjaskiga klubbar till framgångarna - men också relationerna och drogerna.

Gäst hos verkligheten

2007-10-07T12:36:00.000+02:00

Sedan flera dagar har jag gästspelat i livet.
Så just nu ser jag på det här som en tvivelaktig syssla, ytterst tvivelaktig.

Hon låg kvar som jag lämnade henne, vild och vacker

2007-10-05T13:37:00.000+02:00

Jag fick nya katalogen från en distributör i London som specialiserat sig på soulmusik.
Redan vid den hastiga genombläddringen på vägen från postlådan insåg jag att det skulle bli med privatekonomin i år som det hade varit alla andra år.
Även om det här är en klagan mest för protokollet, jag vill inte ha det på annat sätt, så är mitt skivmissbruk ingenting att leka med.
Det handlar om ett tungt beroende som jag har dragits med sen i tioårsåldern och med åren blivit allt maktlösare inför.
Det har samma simpla utveckling som alla missbruk.
Vad som började med en singel för veckopengen om lördagarna blev till LP-plattor för en stor del av månadslönen.

Det kom en tid när jag inte ville arbeta mer, inte med något hederligt arbete. Då som nu fanns bara ett jobb som jag kunde tänka mig.
Jag ville skriva och kunna hanka mig fram på det.
Det tog många år att nå dit, och den inpinkade vanan att rota omkring i backarna hos skivnasarna snitslade under tiden vägen mot fattigstugan.
Snart gick jag hungrig och trasig omkring som Harry Martinsons luffare Bolle i »Vägen till Klockrike«.
Ingenting har gjort så ont som när jag tvingades sälja stora delar av skivsamlingen. Det smärtar var gång jag river plåstret av det gamla såret.

Vid den tiden flyttade jag in med mina böcker av Hemingway, Steinbeck och Graham Greene och de skivor som fanns kvar hos en överjordiskt vacker kvinna.
Saken blev inte sämre av att hon hade skivor med Byrds, Righteous Brothers och Leonard Cohen och bodde i en vindsvåning så trång att en bred och mjuk säng dominerade möblemanget.
En eftermiddag i slutet av september, en löningsfredag, när vi låg i den där sängen och rökte och lät oss vävas in i vemodet av Cohens »Famous Blue Raincoat« och löven som sakta singlade ur lönnarna, bad hon mig stiga upp och gå och betala hyran.
Motvilligt klev jag upp och klädde på mig. På vägen till posten räknade jag ut att det skulle bli så pass mycket över av hyrespengarna som hon hade skickat med mig att det skulle räcka till en LP-skiva.

Det kan så här i efterhand tyckas omdömeslöst av mig att jag inte valde att gå till posten först.
Men som fallet är med nästan alla missbrukare var jag inte medveten om mitt beroende, eller åtminstone lyckades jag förneka det så pass att jag trodde mig om att kunna hantera det på ett socialt acceptabelt sätt.
Så istället för att följa Stationsgatan till the bitter end, svängde jag till vänster in på Borganäsvägen och gick i mina vita Adidas Stan Smith in på Skivbaren, min local drug dealer på den tiden innan Ingemar Magnusson hade startat Folk å Rock.

Den knapphetens stjärna jag länge haft att leva under hade fått mig att halka efter på alla fronter.
Med abstinensen bultande i blodet fann jag mig stå och bläddra i backar fyllda med nya album som jag inte hade haft råd att skaffa.
Mink DeVille, Dexy’s Midnight Runners, Blondie, Talking Heads, The Records, Television, Squeeze, The Teardrop Explodes, Joy Division och … ja, ni förstår hur det slutade, det gick som det hade gått för Odysseus om han inte låtit binda sig vid masten när skeppet passerade sirenernas ö.

Jag hämtade mod i ett, kanske två, stop mellanöl på Pub Mysen innan jag vände hemåt med skivpåsarna och den obetalda hyresavin.
Mink DeVille visste jag att kvinnan som väntade på mig gillade – Minkens skivor hade hon fått på köpet med mig, Minken säljer inte ens den som står på tröskeln till fattigstugan. Säkert också Blondie, kanske Squeeze, men de övriga skulle nog kräva fler genomlyssningar än jag hade tid på mig för att komma upp med en bra förklaring.

Hon låg kvar som jag lämnade henne, vild och vacker.
Ur skivpåsen tog jag fram »Coup De Grace« och lät Willy DeVille sjunga »Love Me Like You Did Before« medan jag berättade hur illa vi låg till där i sängen.
* * *

Fotnot: Tidningskrönika från 2000

Paparazzis överallt ...

2007-10-05T12:07:00.000+02:00

Nämen titta här - där sitter vi och sitter på Harrys i går kväll.

Vi kommer hem utan att se en enda sommarklädd flicka

2007-10-04T13:58:00.000+02:00

Vi går i de singlande löven på stigen vid älvbrinken. Boxarn nosar i buskarna där dofterna ännu hänger kvar av röda vinbär och vildhallon.
Jag sparkar i högarna av lönnlöv, lindnäsor och kastanjer som börjar nå långt upp på kängskaften och Winnerbäck och Miss Li sjunger om hur det skulle bli om du lämnade mig nu, och Springsteen om flickor i sommarkläder.
När vi når stället där den gamla floden gör en krök, går vi ut på den murkna och daggvåta båtbryggan och stannar där en stund.
Jag vill vara kvar i den stunden så länge det går, så länge den finns, nu innan mörkret faller.

Det är en morgon när himlen är randad av moln och ljus, klar sol som står lågt, glitter på den bläckblå älven, flammande eldar av guld i björkarna, rönnar som gnistrar rött.
Men det är också en morgon som har en udd av skärpa i luften och får fåglarna att börja fega ur och sträcka i skränande flockar bort över topparna på de färgsprakande träden i berget på andra sidan.
Vintern kan vilken dag som helst nu rulla in över en som en rostig stridsvagn.

Snart nu kommer oktobers fyllda mognad att övergå i vissnad, förmultnad förgängelse och få Ol’ man river att trög och svart och ännu tystare kasa fram mellan vassarna som redan börjat anta sin gulnade vinterfärg.
Vi lämnar motvilligt bryggan och går hemåt med det irländska vemodet i Winnerbäcks nya sånger som ackompanjemang. Vi kommer hem utan att ha sett en enda sommarklädd flicka.

Den söta, råa doften av ruttnande äpplen i en dimsvept trädgård en tidig oktobermorgon – bara det är en anledning till att göra en Simenon.

Zigne åker i morgon till Öland på fågelskådning. Min egen gren är höstlövskådning.

Det som ligger bakom oss och det som ligger framför oss är småsaker jämfört med det som ligger inom oss.

Vem är det jag som undrar vem jag är?

Jag tänker inte försöka berätta vad den handlar om för en bra bok handlar ju aldrig om vad den handlar om utan om hur den är skriven.
Bodil Malmsten i bloggboken »Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig«.

Problemet med ekorrhjulet är att även om man lyckas springa fortare än alla andra, så är man fortfarande bara en ekorre.

Dit och hem från Ol’ man tar sig Springsteens »Magic« ett halvt hack uppåt. Living in the Future, Gipsy Biker, Girls in Their Summer Clothes, Last to Die, Long Walk Home och titelspåret är fyror. Resten är inte mer än 2 – 2,5. Så summa summarum är albumet en trea. Om ni frågar mig och min mage.

Att man ska vara så hopplös på att trivselprata.

Det viktigaste är att marschera i takt med sin egen trumma.

Jag känner mig just nu less på kriminalromaner, de står mig upp i halsen. Just nu vill jag bara läsa biografier.

Winnerbäcks The Waterboys-sound a’ la Fisherman’s Blues och Room to Roam spelar på de känslosträngar i mig som är ömtåligast, där jag är ett lätt byte. Dock håller inte de lite för fattiga texterna för mer närgången lyssning. Så här får en långpromenad ner betyget ett hack från en fyra till en trea. Om man nu nödvändigtvis ska låta hjärnan blanda sig i vad magen känner. Jag är för min del inte så säker på att man ska göra det när det kommer till konst. Så vi säger 3,5.

… och andliga böcker.

Jag mediterar alltid en stund därborta på båtbryggan. Det innebär inte vad mig anbelangar att sitta och älta någon tanke som en del säger att de gör när de mediterar. Tvärtom är meditation för mig att ta sig in i tomrummen mellan de tankar som annars torterar en tjugofyra timmar om dygnet.

Sidan 216 i Stora Boken. Om accepterandet. Det är den viktigaste sidan i Stora Boken.

Alex hade 1179 kommentarer på sitt tackåhej-inlägg sist jag kollade. Han hade 250 000 läsare. Det säger en del om hur benägna bloggläsare är att kommentera.

… kortprosa vill jag också läsa. Borde inte Bodils nya bloggbok komma snart?

Förstår fortfarande inte varför jag så sällan skriver om mat här. Som i går när jag inte visste vad jag skulle laga för middag och gjorde gräddstuvad pyttipanna på kassler, sidfläsk, rökt renkorv, potatis och lök. Formidabel succé bland både kvinnor och barn. Det borde jag ju ha skrivit om.

I kväll kan ni nog inte räkna med några inlägg från vare sig mig, Hillton, Zigne eller Cee-Jay. Vi fyra plus L-G, tv-ankaret, har i kväll ljugarafton på Harry’s i Falun.

De som tycker annorlunda har förstås samma rätt som jag att ha sin åsikt, men jag håller inte med dem.

Ja och nja

2007-10-03T16:51:00.000+02:00

Lars Winnerbäcks nya Daugava - ja.
Bruce Springsteens nya Magic - nja.

Från och med i morgon ska jag göra som Georges Simenon

2007-10-03T12:35:00.000+02:00

Det börjar gå upp för mig hur det kommer sig att man inte är en världsberömd författare. Det är inte så enkelt som att jag hittills bara har gett ut en enda bok. Jag har länge vetat att såväl Hemingway, Dostojevskij som Dickens gjorde tuppen sällskap vid skrivpulpeten. Skrev i en rasande takt under morgontimmarna.
Nu får jag reda på att också en annan av mina gamla bokhyllehjältar, Georges Simenon, var en lika odrägligt morgonpigg sort. Att han skrev snabbare än tanken kände jag redan till.

Det jag inte visste om honom har jag läst i en biografi: den franske Lire-journalisten Pierre Assoulines »Simenon. Människan och gåtan«.
En nästan åttahundrasidig bumling som har hållit mig vaken dagar och nätter i läsfåtöljen. Det är fascinerande böcker av det slaget som gör att jag inte orkar gå upp tidigt om morgnarna och skapa odödliga mästerverk.
Vid den tiden en annan mörtögd och kuddrufsig raglar ur sängen var kommissarie Maigrets skapare ute på långpromenad, belåtet blossande på sin pipa, redan klar med sitt dagliga kapitel.

Varje dag steg han upp i gryningen. Hängde upp »Do not disturb«-skylten som han hade stulit på ett hotell på dörrhandtaget till arbetsrummet, stoppade ett halvdussin pipor, skruvade manusbladet i valsen på sin Remington, försatte sig i benådad trance och skrev skrev skrev.
Halv tio kom han svettblöt ut ur rummet – klar med dagens kapitel. Tjugo tjugofem sidor. Simenon skrev en Maigret på nio dagar.
Alfred Hitchcock ringde en dag:
»Jag skulle vilja tala med herr Simenon.«
»Ett ögonblick«, sa husan. »Tyvärr, han har just börjat skriva en roman.«
»Okej«, sa Hitchcock, »då väntar jag i luren.«

Dagen innan Simenon började kulspruteknattra på en ny bok ägnade han åt att spankulera omkring i omgivningarna i ett moln av piprök och grunna på karaktärer och miljöer.
Sådant som intrig och struktur brydde han sig inte om att fundera ut i förväg; det gav sig alltid under skrivandets gång. Det var stämningen, tonen och atmosfären, dofterna, smaken och färgerna som var det viktigaste i Simenons författarskap.

Detaljen var han noga med. De våta trottoarerna, de dimmiga gränderna, de glåmiga gryningarna, de rökiga kaféerna och personteckningen, psykologin.
Det har du förstås redan förstått, du som är lika förtjust i Simenon som jag. Inte är det för deckargåtorna man kommer på sig med att småmysa under läsningen om den melankoliske, storvuxne och ständigt piprökande kommissarie Maigret.

Maigrets skapare var besatt av att skriva. Ävenså av kvinnor.
Den åldrade Simenon påstod att han behövde ha sex tre gånger om dagen sju dagar i veckan och att han för att stilla den driften hade umgåtts intimt med tio tusen kvinnor – även om Denyse, hans andra hustru, hävdade att han skröt och överdrev när det gällde antalet snedsprång.

Åttiosex år gammal, halv fyra på morgonen den fjärde september 1989, drog Simenon huven över sin Remington.
Han efterlämnade en litterär produktion som är en av de mest omfångsrika i modern tid. Nästan fyrahundra romaner. Översatta till ett femtiotal språk. Sålda i femhundra miljoner exemplar.
Från och med i morgon ska jag också börja kliva upp i gryningen.

Finfint i postlådan

2007-10-03T10:48:00.000+02:00

Det är inte varje förmiddag man kommer hem från Ol' man river-kröken och i postlådan hittar nya skivor med Winnerbäck och Springsteen. Jag och Boxarn kom alldeles nyss hem, så än har jag inte hört en enda låt. Men jag tror att det här blir en finfin onsdag.

Ps: Säg ingenting till Ingemar om denna nätbeställning. Ibland tar han hem grejerna så sent att det inte går att vänta ...

Visdomsord

2007-10-02T20:22:00.000+02:00

»Lev som om du levde för andra gången, och som om du första gången hade handlat så galet som du håller på att handla nu.«

Viktor E. Frankl i boken Livet måste ha mening

Dylan Thomas ville sluta dricka - varje dag ...

2007-10-02T17:47:00.000+02:00

Jag läser Mitt liv med Dylan Thomas av hans hustru Caitlin Thomas. Det är tragiskt, om ett söndersupet geni. En självisk och ölsvullen skitstövel.
Den 5 november 1953 kollapsar han på Chelsea Hotel i New York. Efter 18 whisky. Dör fyra dagar senare. 39 år gammal.
Arton whisky.
Han drack varje dag. Han ville sluta dricka varje dag.
Varför sökte han ingen hjälp? Varför såg ingen till att han fick hjälp?
Var höll Bill W och Dr Bob hus?
Jag skriver en dikt i anteckningsboken.

Dylan Thomas
röker, krökar,
skriver och dör
ung och tjock

Nu ska jag köpa basker

2007-10-02T14:56:00.000+02:00

Du skulle aldrig bytt ut
»Ondskans blommor«
mot en adressbok
dina rynkor börjar
täcka hela kvarteret

Jag är ju ingen djuping och vet inte riktigt vad herr rockänrollpoeten Bruno K. Öijer menar, men bra är den.
Det är sådana femradingar som får mig att vilja gå i hattaffärer och prova ut en basker.

Som Peter har jag det också snart

2007-10-02T12:59:00.000+02:00

Jag blir så skrivsugen, längtar sååå till min skrivarstuga varje gång jag ser Peters blogglogga. Ungefär så där kommer jag också snart att ha det. Senast om två månader. Längre står jag nog inte ut att längta. Även om längtan är en skön känsla.

Om vad det handlar om och en del annat

2007-10-01T16:20:00.000+02:00

Min mamma och pappa har inte ens dator. Och mina vänner och bekanta kan väl ändå inte ha så många vänner och bekanta.
Så det är på för mig outgrundliga vägar som den här bloggen får nya läsare.
Den fråga jag antar att varje sådan ny besökare ställer sig är:
Vad Handlar bloggen om?
Det är en så väldigt bra fråga att jag ställer mig den själv. Varje dag. Varje gång jag börjar skriva en text. Då är handlingen en vidöppen fråga. Frågetecknen brukar sedan hopa sig, bli allt mer till en lövhög under de höstsprakande lindarna för varje ord jag skriver.
Och här nere nånstans, efter några meningars skuggboxning, är det lönlöst att ens försöka reda ut vad det Egentligen Handlar Om.

Antingen handlar det vid det laget om ingenting, som i Graham Greenes böcker. Eller också handlar det om en väldigt massa olika saker på samma gång, som i Quentin Tarantinos filmer.
Jag läste en gång en intervju med Tarantino. Han skrev manus på samma sätt som jag skriver mina texter. Han sa att han inte ens kunde börja förrän han hittade rätt musik till förtexterna.
Själv fick jag ingen studs i den här texten förrän podden randommuddrat så djupt i musikhistorien som till Oliver's Army med Elvis Costello.

På samma konstnärliga nivå ligger mina texters gemensamma nämnare med Graham Greene. I hans böcker är själva storyn av underordnad betydelse.
Sen tycker jag inte att man behöver överdriva jämförelser och påpeka hur fett bra Greene skriver om det där som inte händer. Det är tecknet på mästerskap − att kunna skriva fängslande om ingenting.
Så jag håller mig än så länge till att skriva om ingenting. Först när jag närmare har studerat Our Man In Havana ska jag ge mig in på det fängslande.

Babel, vilken film. För att citera ur mejl från Lennart P i förmiddags: Som att bli överkörd av en lastbil i två timmar.

Jag simmar mot strömmen, jag vill komma till källorna.

Ensamheten i att skriva och läsa är en självvald ensamhet. Jag sjöng den ensamhetens lov redan när jag var liten; mitt behov av att umgås med andra än mina allra närmaste var inte större då än nu. Jag ville helst sitta på pojkrummet och rita och läsa och fantisera och jag trivdes med det. Ingen hörde mig nånsin säga:
Jag har ingenting att göra.

... mejlet från Lennart P innehöll också ... nej, nu är vi där igen, det är sånt där igen som jag drar mig för att skriva, men jag kommer att leva länge på det, och tänka på det under stunder när skrivandet känns meningslöst.

Så den riktige Alex orkar inte vara blogg-Alex längre. Jag kan just nu inte komma på någonting som är mer förståeligt.

Vad är det som gör att folk som annars sällan eller aldrig äter popcorn gör det så fort de går på bio?

Lilla Blå har ett fint inlägg på sin blogg om att böcker inte bryr sig om tid.

Mer Lennart P. Han har uppdaterat sin Bäst just nu. Bland annat med Fogertys nya ... definitivt det bästa han gjort sedan Blue Moon Swamp.

Jag har hört om en stad ovan molnen med Roffe Wikström är nog det mest himmelska spåret på gudomliga frälsis-cd:n En salig samling.

Av uppenbara skäl ... och Som jag vet en del om ... Omtagningar i Jonathan Safran Foers mästerliga roman Extremt högt och otroligt nära.

Jag önskar att jag hade förstått mig själv tidigare.

Citattecknen när man skriver direkt i bloggen blir så vidrigt fula att jag vägrar använda dem. Kör med kursivt istället.

Nej, bäste Staffan - du behöver inte ta åt dig.

Just nu har jag tankar på att göra ett blogguppehåll medan jag gör det som ska göras när jag flyttar in i min skrivarstuga igen. Men flytten dit skjuts hela tiden upp. Omständigheterna är sådana jag själv inte rår över.

Jag är sugen, nej, skitsugen, på den nya iPod touch, med webbläsarfunktion.

Nu behöver ni inte längre vara rädda för att jag ska upptäcka att ni hänger här. Innan jag började skriva det här kollade jag statistiken en sista gång innan jag tog bort den.

... men å andra sidan har jag haft de där tankarna på att sluta blogga många gånger förr.

Popsidor av Olsson, Babel och Sopranos

2007-09-30T15:42:00.000+02:00

Nej, jag bloggar inte i dag heller. Egentligen inte. Man ska ju helga vilodagen, som det står i The Book.
Men jag känner på mig att många av er i dag sitter angripna av samma leda som jag.
Så jag vill muntra upp er med att lägga ut några av Mats Olssons klassiska popsidor från Expressen, de som jag för ett tag sen skrev om att jag på sjuttiotalet brukade sitta på den likaså klassiska Pub Mysen i Borlänge och läsa.
Den som ska ha kredd för sidorna är min kompis Ingemar Magnusson. Högst densamme Folk å Rock-Ingo och jag ska förresten på bio i kväll. Filmstudion ger Babel med Cate Blanchett och Brad Pitt.
Men det finns ett krux med det, och det är att filmen börjar klockan sju och är 142 minuter lång.
Trots att jag är så dålig i matte, inser jag att det betyder att man får problem, stora problem, med att hinna hem till Sopranos. Jag vet i skrivande stund inte hur det ska lösas.

Skitsöndag

2007-09-30T15:27:00.000+02:00

Det här är en sån skitsöndag att man får lust att blogga för att få den att gå.

Läs min kommentar, Borlängebor

2007-09-29T21:09:00.000+02:00

Jag bloggar inte i dag, men måste få be er Borlängebor att läsa en kommentar som jag själv har lämnat till föregående inlägg (vad blev det där för jävla mening?).

Jag bor ju i Borlänge - så jag vågar inte tacka er

2007-09-28T18:02:00.000+02:00

Det kom lite liv och en after work med Konstnärn emellan, så det här blev lite sent. Men det var skrivet till kanske hälften och på så vis hade det rättfärdigat en efter jobbet-sittning.
Det är ju numera sällan som man kan påstå att någonting jag gör har med vad man i vanlig mening kallar arbete att göra.
När jag och Boxarn inte är ute och ränner till stället där Ol' man river gör en krök sitter jag mest i min läsfåtölj och låter dammet samlas på axlarna.
Jag skulle i och för sig indirekt kunna kalla det här bloggandet för lite av ett arbete. Jag skulle - lite mellan raderna - vilja göra det genom att tacka alla er som de senaste veckorna har beställt min bok.
Men om jag gör det, ja, jag bor ju i Borlänge, så då vet jag att det är så många andra som ser på det som att jag bara vill göra mig märkvärdig och larma och göra mig till.

En del tror säkert också att jag ljuger, så det är tur att de på Haga Shopen kan intyga att jag springer där och lämnar in bokpaket var och varannan dag.
Så jag gör inte det, tackar er, som Bodil Malmsten och dom som också har sina böcker på sina bloggar öppet kan göra.
Det är nog riskabelt bara att skriva och ge ut en bok i Borlänge.
Det är inte ett dugg förvånande att Borlänge ligger i botten på kartan över antalet bloggare i landet, och de få Borlängebor som ändå är så märkvärdiga att de är ute på det där internät och bloggar och har sig gör det till nittionio procent under omsorgsfull täckmantel.
Så jag smyger in ett tack så här mellan raderna istället. Om inte annat behövdes det som sporre för att skriva en ny bok.
* * *
Har Alex Schulman ett högre marknadsvärde för Aftonbladet än vad Jan-Olov Andersson har? Spelar det roll för hur de hanteras?
Mattias Hermansson i DN.
* * *
Nu börjar man se charmig ut åtminstone på ett ställe på kroppen.
* * *
O - Ordvitsen
Uppfanns i Göteborg och är fortfarande ett oundvikligt inslag på mässan. De populäraste vitsarna är den där man balanserar en roman på huvudet och säger "bokmössan".
Ironikungen Andres Lokko skriver Bokmässans ABC i sin fredagskrönika i SvD.
* * *
Trots att Alex ideligen trampar över anständighetens gränser, börjar nu allt fler kultursidor och krönikörer beskriva hans blogg som ett "litterärt projekt".
Det vet jag en blogg som har gjort länge.
* * *
Jag vill inte ta en sorgsen sång och göra den bättre. Jag tycker om sorgsna sånger.
* * *
Nu har också Nelly funnits ett helt år. Tiden flyger förbi som en vinkande hand på ett tåg som man vill vara ombord på.
* * *
Vid Ol' man-kröken, träden är inte bara rasande vackra där just nu - där finns trän som är äldre än någon människa.
* * *
Så skönt det är med en blogg utan inbyggd besöksstatistik. Jag tror att jag ska låta ta bort även den externa. Det är ändå för mig själv jag skriver och jag bryr mig bara om återkommande läsare.
Och sådana brukar, förr eller senare, höra av sig och tala om att de läser utan att man behöver kolla kolla kolla det.
* * *
Den jag har flest låtar med i min iPod är - överraskning, överraskning - Van Morrison.
Nittiotre stycken.
* * *
Det finaste med medelåldern, det är att man ger fan, att man slipper ha en image att bevaka.
Så drygt det där var, att ängsligt sitta och mäta det man skrev mot andra mått än ens egna.
* * *
Til I Gain Control Again, det är den i podden nu - varför har jag aldrig haft den som dagens låt? Med Emmylou Harris, som nu, eller med Rodney Crowell eller med Morrison eller med nån av alla som har gjort den. Eller har jag haft det?
* * *
Det här bloggstället är, operativt sett, det överlägset bästa av de jag har provat. Bästa i stada. Så lätt, så gesvint att operera här.
* * *
Ni är visserligen värdelösa på att engagera er i de där enkäterna (jag är likadan själv så jag gnäller bara för formens skull). Dock vet jag nu att det är tolv av er som röstar som tittar på videoklippen. Så då tänker jag förstås ha dem kvar.
* * *
... men skulle det börja krångla här, då har jag ju den gamla bloggen kvar. Den är näst bäst i stada.
* * *
Några gamla läsare har slutat kommentera. Det kan väl inte vara så att de kommenterade på det andra stället bara för att det där direkt syntes i själva bloggen att man gjorde det?
Nej, så tror jag inte att det är.
Så egotrippad är det nog bara jag själv som är.
* * *
August Strindberg i Olof Lagercrantz fantastiska biografi. Jag känner igen mig i mycket av hans sämre sidor.
Och det gläder mig att jag är så obildad, eller för all del så självbildad, att jag har de flesta av Strindbergs böcker olästa.
* * *
It is the evening of the day, I sit and watch the children play.
* * *
Nu spelar podden What Does It Take med Paul Carrack. Den är från Still Grooving, ett av de bästa coveralbum som finns. Om ni frågar mig.
* * *
I got some beer and the highway's free.
* * *
En morgon vaknade jag och förstod hålet inom mig.
* * *
Jag känner samma omsorg för Liam, Saga och Nelly som för mina egna barn. Jag vill skydda dem från alla de hemska saker som ingen förtjänar.
* * *
Fortfarande inte en cigg - höll jag på att skriva.
Men en morgon efter espresson var det så tomt i Ettandosan att jag snodde en av A.
Dock är det så länge sedan, minst en vecka sen, att det känns preskriberat nu.
* * *
På after worken hades det synpunkter på en del av det som finns i min blogrulle. Så jag säger här vad jag sa där: allt som är med där behöver nödvändigtvis inte betyda att jag tycker att allt är bra.
* * *
Jag antecknar allting i min Moleskine. Måste göra det. Det är nåt slags tics.
* * *
Hörde vid ett av borden intill på after worken att de pratade om Evert Bäckström och den särskilde sakkunnige.
* * *
... och sen hamnar de där ticsen här på bloggen.
* * *
Ni har väl upptäckt Fredrik Strages Youtube-tips i bloggrullen.
* * *
Jag blir aldrig nånsin din clown.
* * *
Av alla sätt att ... Omtagning hos Daniel Sjölin i Världens sista roman.
* * *
Pilot Super Grip M var slut när jag på väg hem från after worken gick in i bokhandeln. Men Pilot Gel X 07 är inte dum den heller. Enda felet är att den flyter ut lite när man snabbskriver i Moleskinen.
* * *
Jag har till och med Van the Man som skrivbordsbild på laptopen.
* * *
Nästa vecka hämtar jag Macbooken. Orkar inte vänta längre på det där nya operativsystemet. Och jag är redan bra påläst i boken Lär dig använda din Macintosh - från grunden.
* * *
Det var bara jag och två tjejer som bar rött på after worken.
* * *
Sanningshalten i detaljer spelar ingen roll så länge de har prima verkshöjd.
* * *
Jag gillar det långsamma steget och att läsa tidningarna halva förmiddagen. Eller hela. Jag gillar odelat alla tåg jag kan ge fan i.
Och eftersom jag börjat höra lite dåligt uppfattar jag inte om man diskriminerar mig.
DN-kåsören Mats Lundegård tycker att livet som pensionist är OK.
* * *
När jag är klar med Strindberg ska jag läsa Montaigne.
* * *
Most likely you go your way and I'll go mine.

En vinröd t-shirt får symbolisera vad jag anser om asen

2007-09-28T11:12:00.000+02:00

Jag tycker tröjor är för varma och det finns överhuvudtaget dåligt med röda färger i min garderob.
Men jag hittar i byrån en vinröd t-shirt med svarta streck.
Den får symbolisera vad jag anser om de där asen.
Både här och där är det i dag fredag, och meningen var att Liam, 5 år, och jag skulle ha spelat bowling. Men han blev i går sjuk, fick feber, kanske smittad av sin farfar, så jag får istället sitta här i min vinröda protest och skriva.
Ni ska få läsa det här så fort jag har skrivit klart.
Under tiden kan ni lyssna på lite bra musik borta hos Zigne samt läsa Olle Svalanders blogg. Jag hoppas att han säljer många ex av sin utmärkta nya bok Junk därborta på bokmässan.

Det blev Åågust istället

2007-09-27T22:02:00.000+02:00

Jag började skriva och skrev tjugo rader men kom på att jag ville läsa istället.
Omläsning, för tredje gången, av Olof Lagercrantz August Strindberg-biografi.
Åågust var ju en djefla man som kunde göra många konster.

Det är så gott att må gott igen - och så skönt att våga vara gubbig

2007-09-27T11:17:00.000+02:00

Jag blir sällan sjuk, och de få gånger jag ändå blir det går det sjuka över fortare än det kom.
Det är jag tacksam för.
Det är mycket jag har att vara tacksam för.
Det är så gott att må gott igen.
Och så skönt att våga vara så gubbig som man är.
Nu ska jag gå en gubbig sväng med Boxarn. Vi går nog dit vi brukar gå, bortåt Ol' man river. Vi trivs där, och så här års är det extra vackert därborta i älvkröken.
Och i podden dit och hem, ja, där berättar fortfarande Peter LeMarc om sitt liv för mig. Just nu på nya skivan tycker jag bäst om tredje spåret, I mitt andra liv.
Mitt stalltips är att det blir den låt som stannar kvar som klassikern från det här fina albumet med medelålderssoul.

Den får mig skrivsugen också, den låten. Vi är nästan jämnåriga, LeMarc och jag. Det är ingenting han försöker dölja.

Och sen i mjölkbutiken
Där vi dricker vin
Tirnave eller Beyaz
Bakom en blå gardin
Coney Island Baby
En skål för dej och mej
Bara för att
Keep the evil spirits away
Och det är alltid sjuttioåtta
Eller kanske sjuttiosju
Men det är ändå aldrig
Mera nu än just nu

Och pappa ligger för döden
Alltid samma scen
Ibland i ett mörkrum
I ett lila sken
Är det nåt jag missat?
Som vill ifatt mig nu?
Nånting som ligger kvarglömt?
Eller som gått itu?

Det gör inte jag heller, försöker dölja det. Det är nog många som gör det, som är ängsliga, rädda för vad andra ska tycka och känner att de måste dölja vem de egentligen är och vad de egentligen står för.
Jag är jag och jag är 52, och så är det och jag gillar det.
Jag bryr mig inte om andra tycker att jag är gubbig, inte ett skit bryr jag mig, har aldrig gjort.
Sådana som Peter LeMarc visar att det är den hållning man bör ha. Han säger någonting om sitt liv, och därmed också om mitt liv.
Jag läste i går att Markus Larsson i Aftonbladet också uppskattade en sådan hållning, trots att han är hälften så gammal som jag.
Och han jämförde LeMarc med Nick Lowe.
Undra på att man gillar Markus Larsson.
Det är inte bara musik han förstår sig på och tänker på.

Själv kan jag varken spela gitarr eller sjunga, och jag skriver inte i någon stor kvällstidning. Jag får nöja mig med att skriva om mitt gubbrockiga, medelålderssouliga liv här i bloggen.
Jag gillar det, så är det, jag trivs med det livet.
Ett litet liv med någorlunda dagar räcker för mig.
Så när Boxarn och jag kommer hem igen, då ska jag nog skriva en lååång text om bara sådant jag bryr mig om, utan att ängsligt snegla på om det låter för gubbigt.

Någorlunda dag

2007-09-26T23:03:00.000+02:00

I ett stilla hörn av världen, långt, långt bort
Drack du kaffe ur en sprucken, rosa kopp
I en morgonrock med falska pärlor på
Och jag svär vi kunde dött just där och då

Det var en någorlunda dag
Varken usel eller bra
Bara en någorlunda, någorlunda dag
En dag bland alla andra dar
Men som ändå alltid dröjt sig kvar
En någorlunda, någorlunda dag

Nere från gatan kom ett sömnigt, dämpat brus
Och min rastlöshet bedövad av ett slags rus
Du berättade om en gång när det var höst
Jag hörde inte på, men älskade din röst

Det var en någorlunda dag
Varken usel eller bra
Bara en någorlunda, någorlunda dag
En dag som alla andra dar
Men som ändå alltid dröjt sig kvar
En någorlunda, någorlunda dag

Jag bläddrade i en tidning från igår
Läste om en man, runt 50 år
Han hade dödförklarats, fast han var vid liv
Utan anledning och helt utan motiv
Tänk att leva utan att finnas till
Att leva utan att finnas till

I min ögonvrå, en droppe som av salt
Som en möjlighet som skulle kunna ändra allt
'Vi kan väl vänta till imorrn', var allt du sa
Fick det att låta som ett löfte som du gav
Ingen av oss grät en enda tår
Fastän vi glömde allting som vi hoppats på
Du ringde hämtmat från kinesen här bredvid
Och våra klockor, dom stod kvar på vintertid

Det var en någorlunda dag
Varken usel eller bra
Bara en någorlunda, någorlunda dag
En dag bland alla andra dar
Men som ändå alltid dröjt sig kvar
En någorlunda, någorlunda dag

Peter LeMarc; Någorlunda dag från albumet Kärlek i tystnadens tid

Chili, tequila och Hank Williams - det kan vara räddningen

2007-09-26T19:41:00.000+02:00

Janne, min paparazzisvåger, mejlar ett lättfixat recept på chili. Det kan vara vad som behövs för att få upp en på banan igen.
En annan Janne, Gradvall, skrev en gång en klassisk artikel i Café med recept på den äkta chilin.
Jag har den urklippt någonstans men orkar i mitt tillstånd inte leta.
Jag minns dock att Gradvall rekommenderade att man under tillagningen spelade Hank Williams och drack tequila.
Så går det nog lika bra att göra även till paparazzi-Jannes recept.

Jannes chili
600 g grytbitar av nötkött
1 msk smör
1 gul lök
1/3 grön chili (ca 5 g)
1/3 röd chili (ca 5 g)
2 msk tomatpuré
1 dl rött vin
1 1/2 dl vatten
1 msk kalvfond
30 g mörk choklad (minst 70 % kakao)
1/2 msk salt
2 krm svartpeppar

Bryn köttet runt om i smör.
Hacka lök och chili. Tillsätt det tillsammans med tomatpuré och fräs lite till.
Tillsätt resten av ingredienserna. Sänk värmen och låt koka på svag värme under lock - länge.
Jag kokade i typ 2,5 timmar, men hade då rätt stora köttbitar.

Här ligger jag och duger + Ps om röstningen

2007-09-26T14:44:00.000+02:00

Jag ligger ju inte bara här och ligger, jag har gjort lite nytta också och petat in lite smånytt i högerspalten. Exakt vad får ni leta på själva. Jag är ju sjuk och måste ta det lugnt. LeMarcens nya är bra. Tjockt bra, som Knoll & Tott skulle ha sagt. Poetiska texter, vackra melodier, vemodig mollton. På en skala: fyra av fem möjliga om ni frågar mig.

Ps: Nu får ni väl komma igen och rösta i enkäterna. Kan väl inte vara så drygt att klicka på en knappjävel. Ni är ju inte ens sjuka, era latoxar, och varken jag eller nån annan vet ju vem som röstar.
Ps2: DD-läsare ber jag om ursäkt. Dala Demokraten kom i hastigheten inte med som alternativ, och så fort den första rösten har lagts så är de där enkäterna låsta för redigering.

Den här gången kan jag nog vara sjuk på riktigt

2007-09-26T12:21:00.000+02:00

Jo, nog är jag nog sjuk.
Kan röra sig om trettiåttakommasju nånting, om inte rent av trettinie something. Jag vet inte, jag tar aldrig tempen. Aldrig mer.
A mer eller mindre tvingade mig en gång när jag också kände mig sjuk.
Du vill bara hålla dej undan och läsa böcker, sa hon den gången.
Hon stod med händerna på höften och väntade. Jag hade inte en chans att lägga febermanicken på elementet.
Trettisjuåtvå visade det sig att jag den gången hade, så jag gör aldrig om det.
Men nu är jag nog sjuk på riktigt. Sovit i tretton timmar har jag gjort.
Tur man har en liten laptop som man kan ha på magen här i sängen.
Och fint nog har Ollebo, den bäste av brevbärare, varit hit med Peter LeMarcs nya, Kärlek i tystnadens tid.
Första spåret heter Så gott att må gott igen, och mitt förhandsbeställda album är signerat.
Och den här konflikten på Per Georgs tidning är ju bara så fantastiskt underhållande att ni måste klicka här och läsa om den senaste utvecklingen i detta mediedrama.

Inga kukar och fittor här nu, hör ni det!

2007-09-25T21:49:00.000+02:00

Kan man lita på att ni håller er anständiga här nu, tänker på att det här är en blogg som håller prydhet för en dygd.
Bloggens redaktör är nämligen trött och sliten och kanske på väg att bli sjuk och måste gå till sängs.
Några nya kommentarer bland inläggen här nere, från bland andra DN:s Ola Larsmo, kan ni alltid leta på och läsa så länge.
Och hör ni inte från bloggarn på ett tag så är det nog sjuk han är. Sköt er nu. Inga kukar och fittor och sånt här nu.

Läs inte det här, Scocco

2007-09-25T18:34:00.000+02:00

Slutresultat från enkäten "Vilken tycker du är bäst?"

1) Ulf Lundell - 40 %
2) Peter LeMarc - 27 %
3) Lars Winnerbäck - 23 %
4) Plura Jonsson - 10 %
5) Mauro Scocco - 0 %

Ny enkät ligger nu ute. Tror det går att välja fler än ett alternativ för den som är storkonsument.
Ps: Fyra videoklipp med världens tuffaste cowboytjej har också lagts ut - det är ju ändå bara smörja på tv i kväll.

* * *

Fotnot: Med alternativet Dalarnas Tidningar menas någon av BT, FK, Södran, NLT eller MT.

Mats Olssons kriminella amerikaner ges ut på svenska igen

2007-09-24T23:19:00.001+02:00

Vad har de amerikanska kriminalförfattarna Ed McBain, Robert B Parker och James Lee Burke med Expressens sportkrönikör Mats Olsson att göra?
För min del allt, och för din del mer än du kanske visste.
Det var på sjuttiotalet som jag först hörde talas om McBain, Parker och Lee Burke, och som så mycket annat har jag Mats Olsson att tacka för det.
Han skrev på den tiden en klassisk popsida i Expressen. Han skrev den mestadels från New York och den var, som jag minns det, införd varje fredag och var för mig veckans höjdpunkt och ingick i en inpinkad ritual.

Jag gick med Expressen under armen, en påse med en ny LP från Skivbaren i ena näven och en påse med Hof från Bolaget i andra näven uppför trapporna till Pub Mysen, bort till bardisken och beställde en BBB och en sejdel öl av Roffe, Siv eller Maud och satte mig i hörnet bredvid jukeboxen och läste Olssons sida - två, ofta tre gånger, hann jag läsa den innan BBB:n kom in.
Olsson höll sig aldrig till ämnet i de där krönikorna, så han ligger bakom inte bara stora delar av min LP-samling från den tiden utan också min syn på bra film, bra mittbackar, bra öl och en hel del av innehållet i mina hyllor med amerikansk kriminallitteratur.

Jag vet ju inte, men vi var nog bra många tusen hard core-fans av Mats Olssons New York-krönikor som började läsa McBain, Parker och Lee Burke, och jag antar att de flesta av oss ansåg att det hörde till det bästa man kan läsa i krimväg.
Men ändå hann vi inte - om man inte läste böckerna i original - mer än bygga grunden på vår samling förrän de svenska förlagens räknenissar såg till att de slutade översättas till svenska.
Av McBain fanns visserligen, fram till i fjol höstas, på svenska femtio delar av hans 87:e-serie.
Och det var just det som gjorde en så förbannad.
Att det inte fanns fem till.

När McBain - eller Evan Hunter som han egentligen hette sedan han bytt namn från det ursprungliga Salvatore Lombino - gick bort i strupcancer 6 juli 2005 hade han skrivit femtiofem romaner om Steve Carella, Meyer Meyer och de övriga i poliskollektivet vid 87:e distriktet i det fiktiva Isola, ett lätt maskerat och lätt igenkännligt New York.
Jag hytter fortfarande med näven när jag går förbi Norstedts bokförlag i Stockholm.
När de efter 87:e-romanen Sista dansen 2001 slutade publicera McBain på svenska påstods det bero på att han börjat skriva sämre.
Skitprat.

I fjol somras kunde alla McBain-fans konstatera att det var skitprat.
Då gav B. Wahlströms - ett förlag som blir allt vaknare på amerikansk kvalitetskrim - ut Mats Blomqvists översättning av vad som blev McBains näst sista bok, Vågspel.
Ingen 87:e-bok, men McBains språk får en att njuta av varje sida.
Och några månader senare gav samma förlag ut Fat Ollies bok, den fjärde sista i 87:e-serien, och den är så pass stark att den i en rättvis värld borde sälja in översättningar även av de återstående fyra titlarna i serien.

När det gäller översättningar av Robert B Parker och James Lee Burke är det bedrövligt.
I amerikanskt original finns massor av böcker av båda.
I mina crimehyllor finns bara tre svenska titlar med Parkers reptilsnabbe Chigagodeckare Spencer, och fem med Lee Burkes expolis i Lousiana - den nyktre alkoholisten Dave Robicheaux.
Och då är ändå Lee Burke en kille som så sent som i fjol fick Edgarpriset för årets bästa amerikanska kriminalroman och nominerades för Pulizerpriset.
Dock: nu har någon här hemma fattat och börjat göra något åt det.
Och även här ligger Mats Olsson delvis bakom.

Sanji Tandan, en av de stora profilerna inom svensk musik, tidigare vd för Warner, hade tröttnat på hur illa ställt det var med svenska översättningar av amerikansk crime och startade Kriminalförlaget.
Som första titel släpptes i höstas James Lee Burkes Släktvapnet i översättning av - just det - Mats Olsson.
Långt ifrån någon av de bästa Robicheauxböckerna, men Olsson fångar Lee Burkes språk och miljöskildringar på ett sätt de tidigare översättningarna inte lyckades riktigt lika bra med.

Även Robert B Parker har skrivit kontrakt med Sanji Tandans förlag. Ännu har ingen ny svensk titel med Parker släppts.
Men jag hoppas och tror att det snart kommer en i översättning. Av en viss Olsson.

* * *

Fotnot: Ovanstående är en något redigerad och uppdaterad tidningskrönika från 2006. Publicerad här för att 1) jag vill lagra en del gamla texter i www-rymden, 2) det är alldeles för vackert höstväder i Borlänge för att man ska sitta inne och blogga. Klagomål mot denna form av textåtervinning beaktas ej men kan ändå för formens skull lämnas under kommentarer.

Flest 08:or bland läsarna - och Cee Jay-markerna i bottenträsket

2007-09-24T18:31:00.000+02:00

Den där mojängen Concigliere hjälpte mig lägga in för att se om bloggen har några läsare, den är ju fantastisk jämförd med den på gamla bloggen.
Man kan inte se vilka ni är men man kan se var ni är.
Där förvånar i första hand en sak: bloggen har fler återvändande läsare i Stockholm än i ens egen hemstad.
Den geografiska fem i topp-listan:

1) Stockholm
2) Borlänge
3) Falun
4) Uppsala
5) Västerås

Förvånande, för att inte säga förbluffande, är också att Grängesberg återfinns så långt ner i bottenträsket.
Här krävs ett allvarligt snack med Cee-Jay om hur han sköter PR-jobbet på saloonerna längs Main Street när han är hemma och äter mamma Bergmans köttbullar.

... och nu blir det ännu mer Lundell

2007-09-24T14:56:00.000+02:00

Någonting säger mig att Fredrik Virtanen läser bloggen.
Men han skulle förstås aldrig från sin blogg göra reklam för en liten gubbrockig landsortsblogg som den här.
Det hindrar dock inte mig från att här göra reklam för att Måns Ivarsson i kvällens Studio Virtanen på TV 8 ska prata om sin Ulf Lundell-biografi "Vill du ha din frihet får du ta den". Klockan 22.00 börjar det, och man kan ju alltid välja att se det här inlägget som reklam för en god bok.
Eller bok och bok, förresten - tre volymer krävs det för att teckna Lundells liv och leverne, handel och vandel.

Nu får man väl sova med fiskarna

2007-09-24T12:14:00.000+02:00

Kommer hit från Ol' man-kröken och ser att jag har stavat fel på Christopher Moltisanti. Både för- och efternamnet blev i natt fel. Så trots att jag nu skamset har rättat till det, kan det gå så att man närsomhelst får sova med fiskarna därborta i älvkröken.

Det är bara Lundell Lundell Lundell nu

2007-09-24T00:46:00.000+02:00

Jag känner mig frustrerad av den växande traven med olästa höstböcker på bordet bredvid bloggfåtöljen.
Det är Ulf Lundells fel.
Det är bara Lundell Lundell Lundell nu, jag hinner inte läsa annat än Lundell.
Först två gånger sexhundra sidor med Lundells ”Sånger 1975-2007”.
Sen tre gånger trehundra sidor ”Vill du ha din frihet får du ta den”, Måns Ivarssons Lundellbiografi.
Och ingen ordning har jag på den läsningen heller, bläddrar hit och dit, läser här och där, fastnar på bildsidorna, måste spela låtarna när det skrivs om dem, rotar fram LP-omslag och innerkonvolut och jag vet inte allt vad jag håller på med.
Men vad denna Lundellorgie främst leder till, det är att jag inser att Ulf Lundell har betytt ännu mer för mig i livet än vad jag trodde att han hade betytt. Det är nog bara min morfar som har betytt mer för mig.
* * *
Den jag först ska ge mig på så fort jag har doktorerat klart på Lundell är Peter Robinsons nya i Alan Banks-serien, ”I djävulens sällskap”.
* * *
”Blogg-kritikerna är inte överens om någonting, utom att papperstidningarnas kritiker har fel. Vad är det man ser här? Bloggarnas underdoggiga dissande av Old Media?”
DN:s Ola Larsmo tycker inte att bloggarna har så mycket att tillföra litteraturavdelningen.
* * *
… och dessutom fem sidor Lundell i söndagens SvD.
* * *
”Svenska bloggare kan initierat diskutera minsta knapp i H&M:s höstkollektion, men när det kommer till litteratur blir det lite Homer Simpsons över alltihop. Books! My favorite!”
Ola Larsmo raljerar vidare.
* * *
Ljudet i min laptop har ju pajat, så jag är väl den enda i världen som ännu inte har sett det där Youtube-klippet från den engelska talangtävlingen där mobiltelefonförsäljaren Paul Potts sjunger Puccinis ”Nessun Dorma” så att publiken börjar torka tårarna och de stenhårda jurymedlemmarna får blanka ögon.
* * *
Till söndagskotletterna gjorde jag löksås som Per Moberg gjorde den i tv häromkvällen. Löken hackade jag i takt med låtarna på Mats – aka Egon – höstbland-cd i köksstereon, och kunde konstatera att även musiksmak tycks vara genetisk.
* * *
Nu är det ”Fox in the Snow” med Belle & Sebastian i podden. Det påminner mig om att det var alldeles för länge sedan jag lyssnade på mina Belle & Sebastian-album.
* * *
Jag var tio år den gången, och julen var på väg. Jag önskade mig en hund och en resa till en Söderhavsö. Jag fick min första grammofon och en bok av en äventyrsman. Han levde då, nu är han död.
* * *
… men även om Per Moberg nu fått mig att justera min egen löksås, så håller jag fast vid att det är bättre att ha kökshandduken nedstoppad i jeanslinningen än att hålla på och slänga den över axeln.
* * *
Dalarnas Tidningars förre kulturredaktör Martin Aagård skriver såna radiokrönikor i Svenskan att man börjar grunna på att … ja, börja lyssna på radio.
* * *
Det dyker hela tiden upp nya röster som kommenterar i bloggen. Jag förstod att det var blygheten som höll många borta från den andra bloggen. Här kan man vara anonymare än i AA.
* * *
På after worken förra fredagen var det en som irriterade sig på min droppning av sådant som ”Moleskine”, ”iPod”, ”Pilot Supergrip ” och ”Macbook”.
Så nu har jag inte droppat vare sig Moleskine, iPod, Pilot Supergrip eller Macbook på över en vecka.
* * *
Nu har det tagit sig i Sopranos. Allt som behövdes var att Christopher Moltisanti klev in i bilden.
* * *
Det var det alkofria alternativet som vann. Undra på att ni ser den här texten så bra.
* * *
Macbook.
* * *
Undrar just om recensionerna av nya boken, ”Öppet brev till George W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvetet”, fått Björn Ranelid att börja packa Amerikakofferten.
* * *
”Efter bröllopet” väckte såna känslor i mig som jag tycker om att få väckta.
* * *
”När man är framme har man hela vägen kvar.”
Marcus Birro bloggar från ett besök i Norrbotten.
* * *
”Visst, det är viktigt i dag att skilja på litteratur och bokprodukter. Troligen är ’Otrogen på öppen gata’ det senare, men i så fall en produkt jag kan köpa, även om det litterära näringsvärdet ligger i nivå med en påse chips.”
Maria Küchen recenserar Belinda Olssons nya chicklitroman i Aftonbladet.
* * *
… men att alkofritt tog hem spelet tror jag nog mest berodde på 1) få av er brydde sig om att rösta, 2) gallupen (heter det så?) blev kvar över söndagen.
* * *
iPod.
* * *
Jag försöker och försöker och försöker gå och lägga mig tidigt på kvällarna och gå upp tidigt om morgnarna.
Det fungerar ett par dagar, sen är jag uppe och spökar som vanligt om nätterna igen.
Natten är min tid. Alla sover, och man kan tänka och skriva.
* * *
Pilot Supergrip.
* * *
Niklas Darkes krönikor i Dalarnas Tidningars lördagsbilaga Pralin … ja, vad säger man, skaffa lördagens Pralin och läs själva om hur Darke GESTALTAR en 13-åring. Huh!
* * *
I morgon släpps nya Peter LeMarc.
* * *
Tänkte ett tag ta bort den regelvidriga apostrofen i ”Halvar’s huvudsaker”. Men nu när jag i en kommentar ser att den fungerar som jag hade hoppats = alltid retar den nån - ja, då låter jag den förstås vara kvar.
* * *
Hon måste va en kristen kommunist.
* * *
Moleskine.

Mads Mikkelsen och Rolf Lassgård - det blir nog en bra film

2007-09-23T15:09:00.000+02:00

Jag låg i sängen i morse och läste om när DN:s Hanna Hellqvist träffade Mads Mikkelsen i Köpenhamn.
Om några timmar ska jag själv träffa honom. I biofåtöljen, när Filmstudion ger Susanne Biers "Efter bröllopet".
Mikkelsen och Rolf Lassgård - låter bra redan det. Filmen börjar sju och är två timmar lång. Det innebär att man måste skynda sig hem för att hinna se Sopranos på tv.
Efter det borde man väl egentligen gå och lägga sig. Det är ju måndag igen redan i morgon.
Men känner jag mig själv rätt, ja, då kommer jag vara bloggsugen efter Sopranos.

Angående bokstäverna i bloggen

2007-09-22T19:27:00.000+02:00

Kommer hem och läser en del nya kommentarer. Då upptäcker jag att det är någonting inom mig - kanske en gammal obotlig arbetsskada - som stör sig på den stora stilen på texten i bloggen. Nu har jag minskat storleken på bokstäverna, men ändrat teckensnitt.
Ni är väl inte så skumögda att detta är svårläst?
Eller är ni det?

Fantastiskt vackert, oändligt sorgset

2007-09-21T22:15:00.000+02:00

Nu är det "Feel Like Going Home" med The Walkabouts i podden; Charlie Rich-låten de ska spela på min begravning.
Det ska dom, om det så är det sista man har att säga till om innan de gräver ner en.

Jag kommer att gå igen, spöka och ha mig om det inte blir så. Walkabouts cover - ah, den är också fantastiskt vacker och oändligt sorgsen.
Jag ville bara meddela det, nu när jag vet att alla ni som var där är här.
Sa jag att jag tycker om er?
Annars säger jag det nu.

Att 1967 fyller 40 år står enbart i skuggan av att Kapten Haddock fyller 100

2007-09-20T21:37:00.000+02:00

Allt i jubileumsväg det här året står förstås i skuggan av att Kapten Haddock fyller 100. Men låt oss ändå inte glömma bort att 1967 fyller 40 år.
»The Summer of Love«.
Jag är så pass gammal att jag fanns då och minns och vet vart sextisju, sextisju har tagit vägen nu. Vid den tiden var jag på väg in i puberteten och kände mig för det mesta ensam och underlig, en sådan som helst ville sitta inne och läsa serietidningar och böcker och rita seriestrippar.
Men så en varm och vacker sextiotalssommarkväll skruvade jag in musikkanalen Radio Luxemburg på den lilla röda transistorradion på mitt pojkrum och jag var inte längre ensam och ingenting var längre som förut.
Den där transistorradion började spotta ur sig nya låtar.
Kväll efter kväll.
Ny popsingel efter ny soulsingel.
Jag behövde inte känna mig ensam längre.
Och jag antar att det är The Beatles som ska ha credd för det.

Jag antar det, jag vet inte. Jag tyckte minst lika bra om många andra som den där transistorradion spottade ur sig:
Stones, Kinks, Who, Byrds, Four Tops, Aretha Franklin, Supremes, Jackie Wilson, Them, Stevie Wonder …
Men det går nog ändå inte att komma runt The Beatles.
Beatles hade ju väckt allt det här, satt fart på allt det där, satt alla de där stenarna i rullning, fått en myllrande armé av musikaliska unga människor att bilda band och spela popmusik, och vad jag säger är inte att det gjordes bäst musik då. Jag säger inte det, jag är ingen 60-talsnostalgiker.
Vad jag säger är att vad som hände då, det var att vakna och vara vaken i en underbar dröm som bara fortsatte vara en vakendröm. Vad jag säger är att musik då blev någonting så betydelsefullt för mig att jag visste att det skulle bli betydelsefullt för resten av mitt liv.
Jag visste också att jag inte var ensam längre.
Där utanför mitt pojkrum fanns miljontals som jag.

Man kommer inte runt The Beatles. Beatles ägde världen sommaren 1967, sommaren som skulle gå till historien som »The Summer of Love«. Sommaren som skulle sluta med att John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr stod på ett hustak på Manhattan i New York och sjöng »All You Need is Love« i världens alla tv-apparater.
Året innan hade Lennon rört upp heta känslor i kristna grupper genom att i en intervju säga att Beatles var populärare än Jesus. Frågan är om det inte var sant. Just då.
Om Jesus kunde gå på vatten kunde Lennon, McCartney, Harrison och Starr ta ner solen och månen.

Man kommer inte runt The Beatles. Och det går inte att komma runt »Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band«. Den gavs ut 1967. Jag förstod den inte då, jag gillade den inte då. Jag kanske förstår den nu, men jag vet inte om jag gillar den.
Någon låt kanske.
»A Day in the Life«.
Fast det är ju sådant man ska säga.
Jag går inte omkring med den i min iPod.
Men det går ändå inte att komma runt »Stg Pepper«.
Albumet släpptes den 1 juni 1967. Även om ansamlingen av hundratusentals ungdomar från hela världen då redan hade börjat vid Haigt och Ashbury-distriktet i San Fransisco, tror jag inte att gamla hippies slår mig allt för hårt om jag skriver att »Pepper«-skivan fyrade av startskottet till »The Summer of Love«.

I sin Beatlesbok »En revolution i huvudet« uttrycker Ian McDonald det så här:
»[Stg Pepper] skapade måhända inte sin tids mentala atmosfär, men som en i det närmaste perfekt återspegling förstärkte denna omtalade skiva tidsandan och spred den över världen.«
Direkt efter inspelningen av albumet flög McCartney till Los Angeles – i Frank Sinatras privata jetplan – för att delta i planeringen av Monterrey Pop Festival. Hans första rekommendation var att boka en ung svart gitarrist vid namn Jimi Hendrix.
Man kommer inte runt The Beatles.

Konserten i Golden Gate Park fick hela hippierörelsen att braka loss. Till denna världens första stora rockkonsert kom över 200 000 besökare – med blommor i håret, fri syn på kärlek och fri syn på droger.
Själv fick jag vara kvar i pojkrummet hemma i Borlänge, och tur var nog det.
När allt kommer omkring hade jag det inte så illa där heller.
Jag hade mina böcker och mina serietidningar, och jag hade min transistorradio som den sommaren spottade ur sig nya singlar.
Så här lät det i min lilla radio, lyssna:

»Bernadette« med The Four Tops
»Something stupid« med Frank och Nancy Sinatra
»Can’t Take My Eyes Off of You« med Frankie Valli
»Light My Fire« med The Doors
»Browned Eyed Girl« med Van Morrison
»I Was Made to Love Her« med Stevie Wonder
»I Never Loved a Man the Way I Love You« med Aretha Franklin
»Higher and Higher«med Jackie Wilson

Och dom säger att 41-åringen 1966 var ännu bättre.

Välkomna hit - alla åtta

2007-09-20T20:25:00.000+02:00

Jo, jag har flyttat hit nu.
Både jag och Boxarn trivs faktiskt bättre här än där. Trots att ni bara är åtta stycken som här nere i högerspalten har sagt att ni vill hänga med över hit så drar jag själv och min compadre Boxarn över hit. Vi ses snart här igen - redan i kväll – med en premiärtext. Exklusiv text enbart för er åtta. De som är kvar på det där andra stället kan tyvärr inte läsa den.

I dag blir det inte tal om en enda kuk

2007-09-19T21:45:00.000+02:00

Än vet jag inte hur det kommer att gå, om det blir någon bloggflytt.
Jag ska en tid känna efter hur det känns både här och där. Mina inlägg (fastän jag har bloggat så länge känns det varje gång konstigt att använda bloggvokabulären "inlägg"; "texter" vill jag kalla texter man skriver), ja, skitsamma, mina texter eller om det nu är inlägg kommer den som vill alltså att kunna läsa på två ställen.
Om det kan anses som dubbelt så bra eller dubbelt så dåligt får var och en avgöra själv.
Själv ser jag på det som så att a man's gotta do what a man's gotta do.
Jag trivs förträffligt med wordpressbloggen - om det inte vore för en sak: det går inte att laborera med spalten där till höger som det går att göra på det här stället.
Man kan göra det därborta också, om man är datasnille, som Deep och dom, och går in i de bakre kulisserna, där det inte handlar om att ha att göra med bokstäver och bilder längre utan om ... ja, jag vet inte, jag vill inte veta, jag vill hålla på med bokstäver och bilder och inte sånt därnt.
Vi säger så så länge om det.
Vi kör lite kortisar istället, och kanske kommer vi in på det igen då.
Vi får se.
* * *
Bara så ni vet blir det i dag inte tal om några kukar här. Inte en enda.
* * *
"En ensam galning som av ren slump springer på en helt obevakad statsminister, mitt i natten, mitt i stan. Och dessutom råkar ha en revolver stor som en spädgris i fickan. Hur pass vanligt är sådant?"
Leif GW i "Faller fritt som i en dröm", boken som jag utgår från att varenda en av er just nu läser och inte kan slita er ifrån.
* * *
Someone saved my life tonight.
* * *
De åtta åren som sportjournalist under åttiotalet tycks ha botat mitt sportintresse för evigt. Hur jag än försöker är det bara fotboll jag numera bryr mig om.
Inte ens trav kan hetsa upp mig. Förr lusläste jag tidningarnas travsidor.
Nu lägger jag allt i händerna på Harry Boy. Han kan ingenting om trav.
* * *
På www.docs.google.com är det roligt och trevligt att skriva. Fräschare, ljusare, schystare än i Word. Tack för det, Darke.
* * *
"The Last King of Scotland" var precis så stark som alla har sagt.
Ibland var den för stark.
* * *
Det finns något jag mycket snart måste ta itu med och som borde ha tagits itu med för länge sedan.
Bara att tänka på det gör mig skräckslagen.
Men den som aldrig är rädd är aldrig modig.
* * *
Ernest Hemingways fyra favoritbarer i världen:
Sloppy Joe's, Key West
La Floridita, Havanna
Ritz hotellbar, Paris
Harry's Bar, Venedig
Jag har inte varit på en enda av dem. Skandalöst.
* * *
Efter nyår vill jag börja skriva tidningskrönikor igen. Men inte så ofta som förr. En i månaden räcker. Redaktörer är välkomna att höra av sig. Jag skriver ungefär som jag gör här. Om vad som faller mig in, kvällen innan deadline.
* * *
Jag ville bli en tuff cyniker. Men det föll på att jag tyckte om för många och avundades för få.
* * *
"Även detta att sjunga ansågs ju omanligt, åtminstone i Pajalatrakten och i nyktert tillstånd. Att dessutom göra det på engelska, detta språk med alldeles för svagt tuggmotstånd för hårda finska käftar, så sladdrigt att bara flickor kunde få femma i det, denna snigelaktiga rotvälska, dallrande och fuktig, uppfunnen av gyttjetrampande kustlänningar som aldrig behövt kämpa, som aldrig svultit eller frusit, ett språk för lättingar, gräsätare, soffpruttare, så helt utan spänst att tungan sladdrade som en avskuren förhud i munnen."
Mikael Niemi; "Populärmusik från Vittula". Jag har kört den förr. Men enligt min mening kan man inte köra den för många gånger.
* * *
Inte en cigg på två veckor nu. Det kan rent av vara tre veckor.
* * *
Lennart P har uppdaterat sin "Bäst just nu".
* * *
Noterar ett massivt, nästan kompakt motstånd mot planerna på att flytta bloggen hit.
Eller jag vet inte, det är fortfarande en väldigt väldigt liten procent av bloggläsarna som skriver kommentarer.
Och det finns ju ett talesätt som jag nu inte kommer på men som säger någonting om att de tysta sitter nöjda.
* * *
Och på docs.google.com är det ingen som med gröna och röda streck lägger sig i hur man skriver.
* * *
Ettan rules.
* * *
Tolvåringarna Knoll & Tott tycker i alla fall att den här nya bloggen är bra.
* * *
Gradvall har uppdaterat med en text (han är ju inte bloggare) om Jack Kerouac.
* * *
"Tjockt bra", sa till och med Knoll. Eller om det var Tott.
* * *
Jag läste någonstans, kanske var det i SvD, att andra delen av Bob Dylans memoarer var försenad.
Det som verkligen oroar var formuleringen "permanent försenad".
* * *
"Om Persson - som det sägs - har försummat sin tjänst som polisprofessor för att skriva roman, förlåter honom läsarna gärna".
Kritikermaestron Nils Schwartz recenserar GW:s nya i Expressen.
Litar ni inte på mig, så lita åtminstone på Nisse.
* * *
Men å andra sidan tillhör både Knoll och Tott la famiglia. Törs väl inte säga annat så här nära inpå veckopengen.
* * *
Så när allt kommer omkring är det Darke ni ska skälla på.
Om jag nu flyttar.
Är det så här trevligt på ett googleställe, resonerade jag, så kanske man ska kolla upp deras bloggställe också ...
* * *
Till sist: Inte en enda kuk blev det tal om.
* * *
Allra sist: Läs det här också.

Kukar och fittor - så ska min bloggbok heta

2007-09-19T14:05:00.000+02:00

Nu ska jag göra meningar. En massa meningar. Inte ens fan vet om det finns någon vits med det, men det är det enda jag kan nåtsånär och någonting ska man ju ändå göra för att få dagarna att gå.
Meningarna jag gör har jag lärt mig göra av berättaren i Torgny Lindgrens roman “Pölsan”.
Han gör visserligen sina meningar stående vid sin skrivpulpet, finklädd i blankputsade skor, svarta byxor, vitskjorta och slips. Men jag vet ju inte ens hur man gör en slipsknut, och jag går inomhus barfota i jeans och linne för jämnan.
Ser man ut på det viset kan man lika gärna sitta ner också.
Det fina med det är att man då emellanåt kan läsa lite i en bok.
Som “Pölsan”, den hör till den sortens böcker man vill läsa mer än en gång.
Jag tycker inte om brådska, jag tycker om den där pölsemannens metod.
Han gör en mening i taget.
”När man gör en mening”, säger han, ”då är man fullkomligt fri. Att skapa meningar, det är det högsta och förnämsta i människolivet.”
* * *
Främsta skälet till att jag under helgen inte betalade räkningarna och sköt upp städningen kring läsfåtöljen var Dagens Nyheters nya fantastiska helgsatsning. Massa film- och musikläsning på fredagar och tio sidor om böcker på lördagarna.
Tio sidor.
Om böcker.
Recensioner, listor, författarintervjuer, bokkrönikor …
Träffar jag Maria Schottenius ska jag gå längre med henne än Bjurre gick med Håkan Hellström.
* * *
En annan bra sak med hösten är att det är skönt att springa igen. Den timmes lubbning som i sommarvärme kan vara helvete är nu himmel.
* * *
Egons höstbland-cd har kommit från Smålands djupa skogar. Än har jag inte hunnit lyssna. Men ett av spåren är den som finns som ”Dagens låt i podden” uppe i högra hörnet här på sidan.
* * *
Mc jävla Donald’s är på gamla bloggen igen.
* * *
Jag kommer bli kvar i sängen till lunch med tidningsbunten på lördagarna.
* * *
Fick ”Svarta vykort” signerad av Marcus Birro i lördags. Pocket, texter från hans blogg. Sålde som värsta Stieg Larsson där i Kupolen.
Så kanske är Cee-Jays idé om en bloggbok inte så dum när allt kommer omkring.
* * *
DN har insett att folk läser böcker som aldrig förr och vill läsa om böcker. I nya numret av Svensk Bokhandel läser jag att det har sålts fler böcker i sommar än det gjordes rekordsommaren 2002, året efter att bokmomsen sänktes.
Bokias och Akademibokhandelns ökning ligger på 20-25 procent jämfört med i fjol, och nätbokhandlarna Adlibris och Bokus har ökat sin omsättning med 50 procent.
Så DN ger som första svenska tidning läsarna vad läsarna vill ha.
* * *
Tror jag vet vad det är för resa "Södermalms-Robert"vill göra med Greyhoundbuss i USA. Han vill göra en Jack Kerouac.
* * *
Nöjer mig inte med Foppatofflorna och gångstavarna. Nu är jag beredd att outa även att jag har en sån där liten så kallad bögväska kring midjan på morgonturerna till Ol’ man.
Fullproppad med Boxarns leverstinkande godis.
* * *
Jag fixade hit pdf-programmet med Filmstudions glimrande höstprogram. Utan teknisk support vare sig från Deep, Darke eller Janne.
Jag är en djefla man som kan göra många konster.
* * *
Det är mycket "myggor och tigrar", "mödrar och söner" på kultursidorna nu. Så en kommersiell idé jag har är att kalla min bloggbok ”Kukar och fittor”.
Än har jag inte täckning för den titeln, men det finns ju en del stoff på det temat i mina gamla Moleskines.
* * *
Att jag inte har något ljud i laptopen har gett mig anledning att spela gamla LP-skivor en del dagar och kvällar. Det har fått mig att återupptäcka sådant som Dwight Twilley.
Underbar pop.
Låtar som ”Why You Wanna Break My Heart” och ”Dion Baby” kan jag lyssna på hur många gånger som helst på raken.
* * *
I mitt tonårsgäng drack vi minst lika mycket mellis som i Peter Birros nya tv-serie med ett lovande första avsnitt. Men vi rökte inte riktigt så där mycket.
Vare sig vanlig tobak eller rock’n’roll-tobak.
* * *
En bra grej med att ha blogg är att man får svära hur jävla mycket man vill och vara hur skabrös man vill.
Ett enda litet fan i en tidningsspalt får folk att ringa cheferna och hota med att säga upp prenumerationen.
För att inte tala om när man skriver knulla.
* * *
Det är få av alla er som läser bloggen som kommenterar. Är ni andra rädda för mig? Jag som är snällare än en ko.
De enda jag retas lite med på mitt ibland olyckligt ironiska vis är Per Georg, Cee-Jay och Kocken.
Men jag är lite orolig ändå för att Grängesbergman blev sur för det där med Kikki Danielsson …
* * *
Men när jag sitter så här och skriver vill jag inte få flytet avbrutet med att gå bort och vända vinylskivor. Flyt ska man vara rädd om så då får podden gå på random. Just nu är det ”How Many Times” med Aretha Franklin.
* * *
Hittade när jag röjde upp kring läsfåtöljen ett tidningsklipp om Leif GW Perssons nygamla leverne. Det hade jag tänkt skriva en sån här stump om.
Men så kommer jag och Boxarn vid lunch hem från älvkröken och när jag det första jag gör kollar bloggen så har Kocken redan varit där och kommenterat på det temat.
* * *
På tal om GW och diet. Det är riktigt trevligt att ställa sig på badrumsvågen igen. Tror det har att göra med mina nya frukostvanor.
Två dubbla espresso och John Silver.
Först när Boxarn och jag kommer hem blir det bacon, ägg, stekt skalpotatis som kokats dagen innan (= lågt GI) samt brie- och stiltonost.
* * *
Nio vänner har jag nu på det där Facebook. Vare sig de sju gamla eller de två nya som pokat mig tycks veta vilken social katastrof de fått att göra med.
* * *
Fastän El Doctore grumsade när han hörde om den där frukosten, visade hans prover ingenting annat än perfekta värden.
Men det där med både snus och cigg, jag vet inte, vid nästa återbesök ska jag nog fråga om han kan skriva ut Champix, den där nya medicinen som sätter sig på nikotinreceptorerna i hjärnan och hindrar nikotinet från att sätta sig där.
Man får då ingen kick av ciggen och snuset.
Det är nog enda chansen för mig.
På egen hand är jag maktlös mot allt som ger kickar. Mina kickar är hästsparkar jämfört med normalt folks.
* * *
Nu spelar podden ”Reason to Believe” med Ron Sexsmith.
* * *
Kunde man inte tro, att New York Yankees-kepsar var så lika Brynäskepsar.
* * *
En del förlag fortsätter tack och lov skicka böcker. Undrar just om PR-tjejerna läser bloggen.
* * *
I morgon är det onsdag. Då har Hanna Hellqvist sin spalt på Namn & Nytt-sidan i DN.
* * *
Om det är så att ni läser bloggen, PR-tjejer, så vill jag ha också nya Bengt Ohlsson och nya Torgny Lindgren.
* * *
Fast jag skrev fyra så korta kortisar hann Sexsmith sjunga klart. Nu är det O’Jays ”Lipstick Traces (on a Cigarette)”.
Så nu tar jag en rökpaus.
Sen får vi se om det blir nåt mer. Det här måste ju redan vara långt som en Ulf Lundell-roman. Man får scrolla ända ner till Kina för att läsa eventuella kommentarer till det här inlägget.
* * *
Är mitten bröstet / man viker sig om det / eller någonstans i huvudet / man viker in det.
Nej, det är inte jag som har överdoserat valfri dryck. Det där var Eva Runefelt i nya diktsamlingen ”I ett förskingrat nu”.
Slikt skickar de mig. Men inte Benke och inte Torgny.
* * *
Kuken ballen Domnarvsvallen.
* * *
(forts sid 87)

Med vänner som Kinky behöver man inga fiender

2007-09-17T20:40:00.000+02:00

Tänk dig en blandning av Groucho Marx, Philip Marlowe, Sam Spade och Charles Bukowskis alter ego Henry Chinaski.
Den som fick ihop det har en rätt bra bild av Kinky ”Big Dick” Friedman – den oborstade huvudpersonen i den sanslösa pusseldeckaren “Elvis, Jesus och Coca-Cola”. Den kom i amerikanskt original 1993 och blev Kinky Friedmans stora internationella genombrott.
Romanen översattes till svenska 1997. Upplagan blev blygsam, då den gavs ut av det modernistiska förlaget LeanderMalmsten i Lund me d ett omslag föreställande en rå entrecote mot en lilablå bakgrund.
Med åren har “Elvis, Jesus och Coca-Cola” nått status som kultklassiker och är inte helt lätt att hitta ens på antikvariat.

Själv vårdar jag mitt originalex så ömt att jag har plastat in det, och jag gjorde vågen när Malmö-förlaget Härnqvists, specialiserat på amerikansk kvalitetslitteratur, i fjol höstas återutgav denna illa luskammade och lätt obscena bastard till ”whodunit”-deckare i pocket.
Roligare kan man knappast ha det för en femtiolapp.

Kinky ”Big Dick” Friedman är motvillig amatörprivatdetektiv med basläger i en vindsvåning i Greenwich Village i New York. Helst vill han hålla sig där och dricka espresso och Jameson’s ur ett tjurhorn, puffa på en cigarr ur en humidor formgiven efter Sherlock Holmes huvud och diskutera film, litteratur, musik och läget i USA med katten Cuddles.
Men i samband med att bäste vännen Tom Baker dör av en förmodad överdos ”peruanskt promenadpulver” försvinner också en dokumentärfilm om Elvis Presley-imitatörer som Baker spelat in. Med hjälp av sina vänner Ratso, Rambam, Brennan, McGovern och Chinga börjar Kinky nysta i fallet.

Mysteriet tätnar under Kinkys försök att hålla älskarinnorna Uptown Judy och Downtown Judy ovetande om varandra samtidigt som den otäcke maffiabossen don Sepulveda verkar ha återuppstått från de döda och den lesbiska danskursen i våningen ovanför (?) Kinkys vindsvåning aldrig tycks ta rast.
Det är svåra frågor som Kinky försöker lösa, under en ständigt pågående kulregnande skur av sarkastiska repliker, hisnande liknelser och charmigt vanvördiga oneliners.
Det kan ha skrivits någon skönare deckare, men jag har inte läst den.

I alla sina arton deckare har Kinky Friedman sig själv som huvudperson och sina vänner som mer eller mindre skruvade birollsinnehavare eller mordoffer.
Med vänner som Kinky behöver man inga fiender.
John Buck Wilkin, gitarristen i forna countrybandet The Texas Jewboys, där Kinky var provocerande frontman, känner till riskerna.
Wilkin sa okej till en mindre bokroll. Villkoret var att han inte skulle framställas som homosexuell.
Taget, sa Kinky – och gjorde istället Wilkin till massmördare.

Som plåster på såren har alla de återkommande karaktärerna i böckerna betalt för sin medverkan. När Kinky Friedman i mitten av åttiotalet började skriva deckare för att få ihop till hyran sålde hans vänner rättigheterna till sina namn.
Betalningen: en dollar.
Vid den tiden hade sjuttiotalsbandet ”Judepojkarna” gett upp. Förutom den kultstatus bandet nått hos en krets unga ironiker hade den moraliska majoriteten fått nog av de musikaliska provokationer som framfördes i låtar med titlar som “They Ain’t Making Jews Like Jesus Anymore”.
Kinky, själv jude; självironi är hans bästa gren, lämnade Texas, flyttade till New York och gick ner sig i kokainmissbruk.
Ständigt ”så hög att jag behövde en trappstege för att klia mig i röven”.
Han lyckades dock tämja missbruket av vad som i böckerna kallas ”peruanskt promenadpulver” och rekonstruerade sig till deckarförfattare.

Kinkyböckerna blev ingen omedelbar succé, men med sjätte titeln i serien, “Elvis, Jesus och Coca-Cola” (den jag skriver om här ovan), kom genombrottet som fick vännerna att ångra att de inte sålde sina namnrättigheter för några få dollar mer.
Den av vännerna som får störst utrymme i böckerna är Larry Ratso Sloman, journalist och författare.
Privatdetektiven Kinky ”Big Dick” Friedman använder Ratso som sin Dr Watson. Ratso har som vana att bära döda mäns kläder och har nördens fascination för Elvis, Jesus, Hitler och Dylan.
Hela tiden stör han Kinkys Sherlock Holmeska funderingar med nyupptäckt bakgrundsinformation om sina husgudar.
Som när han upphetsad meddelar att han hittat receptet på en av Elvis favoriträtter: coca-colasallad.
”Ratso, sa jag lite burdust, för mig framstår det här som totalt ovidkommande information utan någon som helst betydelse för fallet.”
Och när Ratso har nya sensationella uppgifter om Jesus säger Kinky:
”Om de hade haft mentalsjukhus på biblisk tid hade de förmodligen lagt in Jesus och sagt åt honom att han led av kristuskomplex.”

Till Kinkyböckernas stora fanklubb hör presidenterna Bill Clinton och George W Bush. Båda har bjudit in Kinky till Vita Huset.
Clinton kom för ett ögonblick att ångra det.
Under en offentlig mottagning halade Kinky fram en i USA politiskt inkorrekt kubansk cigarr och bjöd den skärrade presidenten.
”Lugn, sa Kinky, se det inte som du stödjer deras ekonomi. Se det som att du bränner deras fält.”
Kinky Friedman har själv politiska ambitioner. Förra hösten ställde han upp som kandidat i guvenörsvalet i Texas.
Hans slogan var: “How hard could it be?”

Jag vet inte hur det gick; Per Georg kanske kan berätta. Men jag misstänker att det inte gick hela vägen.
Och vad han i så fall stupade på kan ha varit att texasborna inte var beredda att förlåta Kinkys återvändo till hemstaten i den bok där han gör följande reflexion:
”Texas är fullt av stora, öppna ytor – speciellt mellan öronen på folk som bor här.”