Med vänner som Kinky behöver man inga fiender

Tänk dig en blandning av Groucho Marx, Philip Marlowe, Sam Spade och Charles Bukowskis alter ego Henry Chinaski. Den som fick ihop det har en rätt bra bild av Kinky ”Big Dick” Friedman – den oborstade huvudpersonen i den sanslösa pusseldeckaren “Elvis, Jesus och Coca-Cola”. 

Den kom i amerikanskt original 1993 och blev Kinky Friedmans stora internationella genombrott. Romanen översattes till svenska 1997. Upplagan blev blygsam, då den gavs ut av det modernistiska förlaget LeanderMalmsten i Lund med ett omslag föreställande en rå entrecote mot en lilablå bakgrund. Med åren har “Elvis, Jesus och Coca-Cola” nått status som kultklassiker och är inte helt lätt att hitta ens på antikvariat.

 Själv vårdar jag mitt originalex så ömt att jag har plastat in det, och jag gjorde vågen när Malmö-förlaget Härnqvists, specialiserat på amerikansk kvalitetslitteratur, i fjol höstas återutgav denna illa luskammade och lätt obscena bastard till ”whodunit”-deckare i pocket. Roligare kan man knappast ha det för en femtiolapp. 

 Kinky ”Big Dick” Friedman är motvillig amatörprivatdetektiv med basläger i en vindsvåning i Greenwich Village i New York. Helst vill han hålla sig där och dricka espresso och Jameson’s ur ett tjurhorn, puffa på en cigarr ur en humidor formgiven efter Sherlock Holmes huvud och diskutera film, litteratur, musik och läget i USA med katten Cuddles.

 Men i samband med att bäste vännen Tom Baker dör av en förmodad överdos ”peruanskt promenadpulver” försvinner också en dokumentärfilm om Elvis Presley-imitatörer som Baker spelat in. Med hjälp av sina vänner Ratso, Rambam, Brennan, McGovern och Chinga börjar Kinky nysta i fallet. Mysteriet tätnar under Kinkys försök att hålla älskarinnorna Uptown Judy och Downtown Judy ovetande om varandra samtidigt som den otäcke maffiabossen don Sepulveda verkar ha återuppstått från de döda och den lesbiska danskursen i våningen ovanför (?) Kinkys vindsvåning aldrig tycks ta rast. 

Det är svåra frågor som Kinky försöker lösa, under en ständigt pågående kulregnande skur av sarkastiska repliker, hisnande liknelser och charmigt vanvördiga oneliners. Det kan ha skrivits någon skönare deckare, men jag har inte läst den. 

 I alla sina arton deckare har Kinky Friedman sig själv som huvudperson och sina vänner som mer eller mindre skruvade birollsinnehavare eller mordoffer. Med vänner som Kinky behöver man inga fiender. John Buck Wilkin, gitarristen i forna countrybandet The Texas Jewboys, där Kinky var provocerande frontman, känner till riskerna.

 Wilkin sa okej till en mindre bokroll. Villkoret var att han inte skulle framställas som homosexuell. Taget, sa Kinky – och gjorde istället Wilkin till massmördare. Som plåster på såren har alla de återkommande karaktärerna i böckerna betalt för sin medverkan. När Kinky Friedman i mitten av åttiotalet började skriva deckare för att få ihop till hyran sålde hans vänner rättigheterna till sina namn. Betalningen: en dollar. 

Vid den tiden hade sjuttiotalsbandet ”Judepojkarna” gett upp. Förutom den kultstatus bandet nått hos en krets unga ironiker hade den moraliska majoriteten fått nog av de musikaliska provokationer som framfördes i låtar med titlar som “They Ain’t Making Jews Like Jesus Anymore”. Kinky, själv jude; självironi är hans bästa gren, lämnade Texas, flyttade till New York och gick ner sig i kokainmissbruk. Ständigt ”så hög att jag behövde en trappstege för att klia mig i röven”. Han lyckades dock tämja missbruket av vad som i böckerna kallas ”peruanskt promenadpulver” och rekonstruerade sig till deckarförfattare. 

 Kinkyböckerna blev ingen omedelbar succé, men med sjätte titeln i serien, “Elvis, Jesus och Coca-Cola” (den jag skriver om här ovan), kom genombrottet som fick vännerna att ångra att de inte sålde sina namnrättigheter för några få dollar mer. Den av vännerna som får störst utrymme i böckerna är Larry Ratso Sloman, journalist och författare. Privatdetektiven Kinky ”Big Dick” Friedman använder Ratso som sin Dr Watson. Ratso har som vana att bära döda mäns kläder och har nördens fascination för Elvis, Jesus, Hitler och Dylan. Hela tiden stör han Kinkys Sherlock Holmeska funderingar med nyupptäckt bakgrundsinformation om sina husgudar. Som när han upphetsad meddelar att han hittat receptet på en av Elvis favoriträtter: coca-colasallad. ”Ratso, sa jag lite burdust, för mig framstår det här som totalt ovidkommande information utan någon som helst betydelse för fallet.” Och när Ratso har nya sensationella uppgifter om Jesus säger Kinky: ”Om de hade haft mentalsjukhus på biblisk tid hade de förmodligen lagt in Jesus och sagt åt honom att han led av kristuskomplex.” 

 Till Kinkyböckernas stora fanklubb hör presidenterna Bill Clinton och George W Bush. Båda har bjudit in Kinky till Vita Huset. Clinton kom för ett ögonblick att ångra det. Under en offentlig mottagning halade Kinky fram en i USA politiskt inkorrekt kubansk cigarr och bjöd den skärrade presidenten.

 ”Lugn, sa Kinky, se det inte som du stödjer deras ekonomi. Se det som att du bränner deras fält.”

 Kinky Friedman har själv politiska ambitioner. Förra hösten ställde han upp som kandidat i guvenörsvalet i Texas. Hans slogan var: “How hard could it be?”

 Jag vet inte hur det gick; Per Bjurman kanske kan berätta. Men jag misstänker att det inte gick hela vägen. Och vad han i så fall stupade på kan ha varit att texasborna inte var beredda att förlåta Kinkys återvändo till hemstaten i den bok där han gör följande reflexion: ”Texas är fullt av stora, öppna ytor – speciellt mellan öronen på folk som bor här.”

Mats Olssons kriminella amerikaner ges ut på svenska igen

Vad har de amerikanska kriminalförfattarna Ed McBain, Robert B Parker och James Lee Burke med Expressens sportkrönikör Mats Olsson att göra?
För min del allt, och för din del mer än du kanske visste.
Det var på sjuttiotalet som jag först hörde talas om McBain, Parker och Lee Burke, och som så mycket annat har jag Mats Olsson att tacka för det.
Han skrev på den tiden en klassisk popsida i Expressen. Han skrev den mestadels från New York och den var, som jag minns det, införd varje fredag och var för mig veckans höjdpunkt och ingick i en inpinkad ritual.

Jag gick med Expressen under armen, en påse med en ny LP från Skivbaren i ena näven och en påse med Hof från Bolaget i andra näven uppför trapporna till Pub Mysen, bort till bardisken och beställde en BBB och en sejdel öl av Roffe, Siv eller Maud och satte mig i hörnet bredvid jukeboxen och läste Olssons sida - två, ofta tre gånger, hann jag läsa den innan BBB:n kom in.
Olsson höll sig aldrig till ämnet i de där krönikorna, så han ligger bakom inte bara stora delar av min LP-samling från den tiden utan också min syn på bra film, bra mittbackar, bra öl och en hel del av innehållet i mina hyllor med amerikansk kriminallitteratur.

Jag vet ju inte, men vi var nog bra många tusen hard core-fans av Mats Olssons New York-krönikor som började läsa McBain, Parker och Lee Burke, och jag antar att de flesta av oss ansåg att det hörde till det bästa man kan läsa i krimväg.
Men ändå hann vi inte - om man inte läste böckerna i original - mer än bygga grunden på vår samling förrän de svenska förlagens räknenissar såg till att de slutade översättas till svenska.
Av McBain fanns visserligen, fram till i fjol höstas, på svenska femtio delar av hans 87:e-serie.
Och det var just det som gjorde en så förbannad.
Att det inte fanns fem till.

När McBain - eller Evan Hunter som han egentligen hette sedan han bytt namn från det ursprungliga Salvatore Lombino - gick bort i strupcancer 6 juli 2005 hade han skrivit femtiofem romaner om Steve Carella, Meyer Meyer och de övriga i poliskollektivet vid 87:e distriktet i det fiktiva Isola, ett lätt maskerat och lätt igenkännligt New York.
Jag hytter fortfarande med näven när jag går förbi Norstedts bokförlag i Stockholm.
När de efter 87:e-romanen Sista dansen 2001 slutade publicera McBain på svenska påstods det bero på att han börjat skriva sämre.
Skitprat.

I fjol somras kunde alla McBain-fans konstatera att det var skitprat.
Då gav B. Wahlströms - ett förlag som blir allt vaknare på amerikansk kvalitetskrim - ut Mats Blomqvists översättning av vad som blev McBains näst sista bok, Vågspel.
Ingen 87:e-bok, men McBains språk får en att njuta av varje sida.
Och några månader senare gav samma förlag ut Fat Ollies bok, den fjärde sista i 87:e-serien, och den är så pass stark att den i en rättvis värld borde sälja in översättningar även av de återstående fyra titlarna i serien.

När det gäller översättningar av Robert B Parker och James Lee Burke är det bedrövligt.
I amerikanskt original finns massor av böcker av båda.
I mina crimehyllor finns bara tre svenska titlar med Parkers reptilsnabbe Chigagodeckare Spencer, och fem med Lee Burkes expolis i Lousiana - den nyktre alkoholisten Dave Robicheaux.
Och då är ändå Lee Burke en kille som så sent som i fjol fick Edgarpriset för årets bästa amerikanska kriminalroman och nominerades för Pulizerpriset.
Dock: nu har någon här hemma fattat och börjat göra något åt det.
Och även här ligger Mats Olsson delvis bakom.

Sanji Tandan, en av de stora profilerna inom svensk musik, tidigare vd för Warner, hade tröttnat på hur illa ställt det var med svenska översättningar av amerikansk crime och startade Kriminalförlaget.
Som första titel släpptes i höstas James Lee Burkes Släktvapnet i översättning av - just det - Mats Olsson.
Långt ifrån någon av de bästa Robicheauxböckerna, men Olsson fångar Lee Burkes språk och miljöskildringar på ett sätt de tidigare översättningarna inte lyckades riktigt lika bra med.

Även Robert B Parker har skrivit kontrakt med Sanji Tandans förlag. Ännu har ingen ny svensk titel med Parker släppts.
Men jag hoppas och tror att det snart kommer en i översättning. Av en viss Olsson.

* * *

Fotnot: Ovanstående är en något redigerad och uppdaterad tidningskrönika från 2006. Publicerad här för att 1) jag vill lagra en del gamla texter i www-rymden, 2) det är alldeles för vackert höstväder i Borlänge för att man ska sitta inne och blogga. Klagomål mot denna form av textåtervinning beaktas ej men kan ändå för formens skull lämnas under kommentarer.

Att 1967 fyller 40 år står enbart i skuggan av att Kapten Haddock fyller 100

Allt i jubileumsväg det här året står förstås i skuggan av att Kapten Haddock fyller 100. Men låt oss ändå inte glömma bort att 1967 fyller 40 år.
»The Summer of Love«.
Jag är så pass gammal att jag fanns då och minns och vet vart sextisju, sextisju har tagit vägen nu. Vid den tiden var jag på väg in i puberteten och kände mig för det mesta ensam och underlig, en sådan som helst ville sitta inne och läsa serietidningar och böcker och rita seriestrippar.
Men så en varm och vacker sextiotalssommarkväll skruvade jag in musikkanalen Radio Luxemburg på den lilla röda transistorradion på mitt pojkrum och jag var inte längre ensam och ingenting var längre som förut.
Den där transistorradion började spotta ur sig nya låtar.
Kväll efter kväll.
Ny popsingel efter ny soulsingel.
Jag behövde inte känna mig ensam längre.
Och jag antar att det är The Beatles som ska ha credd för det.

Jag antar det, jag vet inte. Jag tyckte minst lika bra om många andra som den där transistorradion spottade ur sig:
Stones, Kinks, Who, Byrds, Four Tops, Aretha Franklin, Supremes, Jackie Wilson, Them, Stevie Wonder …
Men det går nog ändå inte att komma runt The Beatles.
Beatles hade ju väckt allt det här, satt fart på allt det där, satt alla de där stenarna i rullning, fått en myllrande armé av musikaliska unga människor att bilda band och spela popmusik, och vad jag säger är inte att det gjordes bäst musik då. Jag säger inte det, jag är ingen 60-talsnostalgiker.
Vad jag säger är att vad som hände då, det var att vakna och vara vaken i en underbar dröm som bara fortsatte vara en vakendröm. Vad jag säger är att musik då blev någonting så betydelsefullt för mig att jag visste att det skulle bli betydelsefullt för resten av mitt liv.
Jag visste också att jag inte var ensam längre.
Där utanför mitt pojkrum fanns miljontals som jag.

Man kommer inte runt The Beatles. Beatles ägde världen sommaren 1967, sommaren som skulle gå till historien som »The Summer of Love«. Sommaren som skulle sluta med att John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr stod på ett hustak på Manhattan i New York och sjöng »All You Need is Love« i världens alla tv-apparater.
Året innan hade Lennon rört upp heta känslor i kristna grupper genom att i en intervju säga att Beatles var populärare än Jesus. Frågan är om det inte var sant. Just då.
Om Jesus kunde gå på vatten kunde Lennon, McCartney, Harrison och Starr ta ner solen och månen.

Man kommer inte runt The Beatles. Och det går inte att komma runt »Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band«. Den gavs ut 1967. Jag förstod den inte då, jag gillade den inte då. Jag kanske förstår den nu, men jag vet inte om jag gillar den.
Någon låt kanske.
»A Day in the Life«.
Fast det är ju sådant man ska säga.
Jag går inte omkring med den i min iPod.
Men det går ändå inte att komma runt »Stg Pepper«.
Albumet släpptes den 1 juni 1967. Även om ansamlingen av hundratusentals ungdomar från hela världen då redan hade börjat vid Haigt och Ashbury-distriktet i San Fransisco, tror jag inte att gamla hippies slår mig allt för hårt om jag skriver att »Pepper«-skivan fyrade av startskottet till »The Summer of Love«.

I sin Beatlesbok »En revolution i huvudet« uttrycker Ian McDonald det så här:
»[Stg Pepper] skapade måhända inte sin tids mentala atmosfär, men som en i det närmaste perfekt återspegling förstärkte denna omtalade skiva tidsandan och spred den över världen.«
Direkt efter inspelningen av albumet flög McCartney till Los Angeles – i Frank Sinatras privata jetplan – för att delta i planeringen av Monterrey Pop Festival. Hans första rekommendation var att boka en ung svart gitarrist vid namn Jimi Hendrix.
Man kommer inte runt The Beatles.

Konserten i Golden Gate Park fick hela hippierörelsen att braka loss. Till denna världens första stora rockkonsert kom över 200 000 besökare – med blommor i håret, fri syn på kärlek och fri syn på droger.
Själv fick jag vara kvar i pojkrummet hemma i Borlänge, och tur var nog det.
När allt kommer omkring hade jag det inte så illa där heller.
Jag hade mina böcker och mina serietidningar, och jag hade min transistorradio som den sommaren spottade ur sig nya singlar.
Så här lät det i min lilla radio, lyssna:

»Bernadette« med The Four Tops
»Something stupid« med Frank och Nancy Sinatra
»Can’t Take My Eyes Off of You« med Frankie Valli
»Light My Fire« med The Doors
»Browned Eyed Girl« med Van Morrison
»I Was Made to Love Her« med Stevie Wonder
»I Never Loved a Man the Way I Love You« med Aretha Franklin
»Higher and Higher«med Jackie Wilson

Och dom säger att 41-åringen 1966 var ännu bättre.