Med vänner som Kinky behöver man inga fiender

Tänk dig en blandning av Groucho Marx, Philip Marlowe, Sam Spade och Charles Bukowskis alter ego Henry Chinaski. Den som fick ihop det har en rätt bra bild av Kinky ”Big Dick” Friedman – den oborstade huvudpersonen i den sanslösa pusseldeckaren “Elvis, Jesus och Coca-Cola”. 

Den kom i amerikanskt original 1993 och blev Kinky Friedmans stora internationella genombrott. Romanen översattes till svenska 1997. Upplagan blev blygsam, då den gavs ut av det modernistiska förlaget LeanderMalmsten i Lund med ett omslag föreställande en rå entrecote mot en lilablå bakgrund. Med åren har “Elvis, Jesus och Coca-Cola” nått status som kultklassiker och är inte helt lätt att hitta ens på antikvariat.

 Själv vårdar jag mitt originalex så ömt att jag har plastat in det, och jag gjorde vågen när Malmö-förlaget Härnqvists, specialiserat på amerikansk kvalitetslitteratur, i fjol höstas återutgav denna illa luskammade och lätt obscena bastard till ”whodunit”-deckare i pocket. Roligare kan man knappast ha det för en femtiolapp. 

 Kinky ”Big Dick” Friedman är motvillig amatörprivatdetektiv med basläger i en vindsvåning i Greenwich Village i New York. Helst vill han hålla sig där och dricka espresso och Jameson’s ur ett tjurhorn, puffa på en cigarr ur en humidor formgiven efter Sherlock Holmes huvud och diskutera film, litteratur, musik och läget i USA med katten Cuddles.

 Men i samband med att bäste vännen Tom Baker dör av en förmodad överdos ”peruanskt promenadpulver” försvinner också en dokumentärfilm om Elvis Presley-imitatörer som Baker spelat in. Med hjälp av sina vänner Ratso, Rambam, Brennan, McGovern och Chinga börjar Kinky nysta i fallet. Mysteriet tätnar under Kinkys försök att hålla älskarinnorna Uptown Judy och Downtown Judy ovetande om varandra samtidigt som den otäcke maffiabossen don Sepulveda verkar ha återuppstått från de döda och den lesbiska danskursen i våningen ovanför (?) Kinkys vindsvåning aldrig tycks ta rast. 

Det är svåra frågor som Kinky försöker lösa, under en ständigt pågående kulregnande skur av sarkastiska repliker, hisnande liknelser och charmigt vanvördiga oneliners. Det kan ha skrivits någon skönare deckare, men jag har inte läst den. 

 I alla sina arton deckare har Kinky Friedman sig själv som huvudperson och sina vänner som mer eller mindre skruvade birollsinnehavare eller mordoffer. Med vänner som Kinky behöver man inga fiender. John Buck Wilkin, gitarristen i forna countrybandet The Texas Jewboys, där Kinky var provocerande frontman, känner till riskerna.

 Wilkin sa okej till en mindre bokroll. Villkoret var att han inte skulle framställas som homosexuell. Taget, sa Kinky – och gjorde istället Wilkin till massmördare. Som plåster på såren har alla de återkommande karaktärerna i böckerna betalt för sin medverkan. När Kinky Friedman i mitten av åttiotalet började skriva deckare för att få ihop till hyran sålde hans vänner rättigheterna till sina namn. Betalningen: en dollar. 

Vid den tiden hade sjuttiotalsbandet ”Judepojkarna” gett upp. Förutom den kultstatus bandet nått hos en krets unga ironiker hade den moraliska majoriteten fått nog av de musikaliska provokationer som framfördes i låtar med titlar som “They Ain’t Making Jews Like Jesus Anymore”. Kinky, själv jude; självironi är hans bästa gren, lämnade Texas, flyttade till New York och gick ner sig i kokainmissbruk. Ständigt ”så hög att jag behövde en trappstege för att klia mig i röven”. Han lyckades dock tämja missbruket av vad som i böckerna kallas ”peruanskt promenadpulver” och rekonstruerade sig till deckarförfattare. 

 Kinkyböckerna blev ingen omedelbar succé, men med sjätte titeln i serien, “Elvis, Jesus och Coca-Cola” (den jag skriver om här ovan), kom genombrottet som fick vännerna att ångra att de inte sålde sina namnrättigheter för några få dollar mer. Den av vännerna som får störst utrymme i böckerna är Larry Ratso Sloman, journalist och författare. Privatdetektiven Kinky ”Big Dick” Friedman använder Ratso som sin Dr Watson. Ratso har som vana att bära döda mäns kläder och har nördens fascination för Elvis, Jesus, Hitler och Dylan. Hela tiden stör han Kinkys Sherlock Holmeska funderingar med nyupptäckt bakgrundsinformation om sina husgudar. Som när han upphetsad meddelar att han hittat receptet på en av Elvis favoriträtter: coca-colasallad. ”Ratso, sa jag lite burdust, för mig framstår det här som totalt ovidkommande information utan någon som helst betydelse för fallet.” Och när Ratso har nya sensationella uppgifter om Jesus säger Kinky: ”Om de hade haft mentalsjukhus på biblisk tid hade de förmodligen lagt in Jesus och sagt åt honom att han led av kristuskomplex.” 

 Till Kinkyböckernas stora fanklubb hör presidenterna Bill Clinton och George W Bush. Båda har bjudit in Kinky till Vita Huset. Clinton kom för ett ögonblick att ångra det. Under en offentlig mottagning halade Kinky fram en i USA politiskt inkorrekt kubansk cigarr och bjöd den skärrade presidenten.

 ”Lugn, sa Kinky, se det inte som du stödjer deras ekonomi. Se det som att du bränner deras fält.”

 Kinky Friedman har själv politiska ambitioner. Förra hösten ställde han upp som kandidat i guvenörsvalet i Texas. Hans slogan var: “How hard could it be?”

 Jag vet inte hur det gick; Per Bjurman kanske kan berätta. Men jag misstänker att det inte gick hela vägen. Och vad han i så fall stupade på kan ha varit att texasborna inte var beredda att förlåta Kinkys återvändo till hemstaten i den bok där han gör följande reflexion: ”Texas är fullt av stora, öppna ytor – speciellt mellan öronen på folk som bor här.”