Att 1967 fyller 40 år står enbart i skuggan av att Kapten Haddock fyller 100

Allt i jubileumsväg det här året står förstås i skuggan av att Kapten Haddock fyller 100. Men låt oss ändå inte glömma bort att 1967 fyller 40 år.
»The Summer of Love«.
Jag är så pass gammal att jag fanns då och minns och vet vart sextisju, sextisju har tagit vägen nu. Vid den tiden var jag på väg in i puberteten och kände mig för det mesta ensam och underlig, en sådan som helst ville sitta inne och läsa serietidningar och böcker och rita seriestrippar.
Men så en varm och vacker sextiotalssommarkväll skruvade jag in musikkanalen Radio Luxemburg på den lilla röda transistorradion på mitt pojkrum och jag var inte längre ensam och ingenting var längre som förut.
Den där transistorradion började spotta ur sig nya låtar.
Kväll efter kväll.
Ny popsingel efter ny soulsingel.
Jag behövde inte känna mig ensam längre.
Och jag antar att det är The Beatles som ska ha credd för det.

Jag antar det, jag vet inte. Jag tyckte minst lika bra om många andra som den där transistorradion spottade ur sig:
Stones, Kinks, Who, Byrds, Four Tops, Aretha Franklin, Supremes, Jackie Wilson, Them, Stevie Wonder …
Men det går nog ändå inte att komma runt The Beatles.
Beatles hade ju väckt allt det här, satt fart på allt det där, satt alla de där stenarna i rullning, fått en myllrande armé av musikaliska unga människor att bilda band och spela popmusik, och vad jag säger är inte att det gjordes bäst musik då. Jag säger inte det, jag är ingen 60-talsnostalgiker.
Vad jag säger är att vad som hände då, det var att vakna och vara vaken i en underbar dröm som bara fortsatte vara en vakendröm. Vad jag säger är att musik då blev någonting så betydelsefullt för mig att jag visste att det skulle bli betydelsefullt för resten av mitt liv.
Jag visste också att jag inte var ensam längre.
Där utanför mitt pojkrum fanns miljontals som jag.

Man kommer inte runt The Beatles. Beatles ägde världen sommaren 1967, sommaren som skulle gå till historien som »The Summer of Love«. Sommaren som skulle sluta med att John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr stod på ett hustak på Manhattan i New York och sjöng »All You Need is Love« i världens alla tv-apparater.
Året innan hade Lennon rört upp heta känslor i kristna grupper genom att i en intervju säga att Beatles var populärare än Jesus. Frågan är om det inte var sant. Just då.
Om Jesus kunde gå på vatten kunde Lennon, McCartney, Harrison och Starr ta ner solen och månen.

Man kommer inte runt The Beatles. Och det går inte att komma runt »Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band«. Den gavs ut 1967. Jag förstod den inte då, jag gillade den inte då. Jag kanske förstår den nu, men jag vet inte om jag gillar den.
Någon låt kanske.
»A Day in the Life«.
Fast det är ju sådant man ska säga.
Jag går inte omkring med den i min iPod.
Men det går ändå inte att komma runt »Stg Pepper«.
Albumet släpptes den 1 juni 1967. Även om ansamlingen av hundratusentals ungdomar från hela världen då redan hade börjat vid Haigt och Ashbury-distriktet i San Fransisco, tror jag inte att gamla hippies slår mig allt för hårt om jag skriver att »Pepper«-skivan fyrade av startskottet till »The Summer of Love«.

I sin Beatlesbok »En revolution i huvudet« uttrycker Ian McDonald det så här:
»[Stg Pepper] skapade måhända inte sin tids mentala atmosfär, men som en i det närmaste perfekt återspegling förstärkte denna omtalade skiva tidsandan och spred den över världen.«
Direkt efter inspelningen av albumet flög McCartney till Los Angeles – i Frank Sinatras privata jetplan – för att delta i planeringen av Monterrey Pop Festival. Hans första rekommendation var att boka en ung svart gitarrist vid namn Jimi Hendrix.
Man kommer inte runt The Beatles.

Konserten i Golden Gate Park fick hela hippierörelsen att braka loss. Till denna världens första stora rockkonsert kom över 200 000 besökare – med blommor i håret, fri syn på kärlek och fri syn på droger.
Själv fick jag vara kvar i pojkrummet hemma i Borlänge, och tur var nog det.
När allt kommer omkring hade jag det inte så illa där heller.
Jag hade mina böcker och mina serietidningar, och jag hade min transistorradio som den sommaren spottade ur sig nya singlar.
Så här lät det i min lilla radio, lyssna:

»Bernadette« med The Four Tops
»Something stupid« med Frank och Nancy Sinatra
»Can’t Take My Eyes Off of You« med Frankie Valli
»Light My Fire« med The Doors
»Browned Eyed Girl« med Van Morrison
»I Was Made to Love Her« med Stevie Wonder
»I Never Loved a Man the Way I Love You« med Aretha Franklin
»Higher and Higher«med Jackie Wilson

Och dom säger att 41-åringen 1966 var ännu bättre.